Ny dokumentär går till botten med yacht rock
Håkan Steen om den hånade genren
KRÖNIKA Det rockar, men inte för hårt.
En ny dokumentär går till botten med den först djupt hånade och senare svårt hipstrifierade genren yacht rock.
Givetvis fanns inte termen yacht rock när den löst sammanhållna och ganska svårdefinierade genren hade sina heydays under 70- och början av 80-talet. Då pratades det snarare om soft rock, västkustrock, top 40-rock eller AOR (adult-oriented rock).
Det var musik som kom som en reaktion på 60-talets spruckna drömmar om revolution: eskapistisk, perfektionistisk och lättlyssnad ”smooth” rock producerad i dyra studior under en tid när musikindustrin badade i pengar och kokainet flödade. Rotad i Beach Boys surfharmonier samt mjuk soul och jazz, till stor del spelad av urskickliga helskäggsmusiker i ljus linnekostym.
Tandlös och kulturellt approrierande musik för välmående medelklass, menade kritikerna, trots att bluesen under den kaliforniska solen inte sällan var högst närvarande i texterna.
Tillsammans med symfonirock och alltmer uppblåst hårdrock symboliserade den här sortens rock den koloss som punk och new wave gjorde sitt bästa för att skjuta ned.
Generationer av rockkritiker skolade i The Clash tog således ogärna i sånt som Doobie Brothers, Michael McDonald, Steely Dan, Kenny Loggins, Christopher Cross och Toto ens med tång.
Begreppet ”yacht rock” dök upp först 2005, via en webb-tv-serie med samma namn som var en kärleksfull drift med kulturen kring den softa rocken. Serien tog fasta på det marina temat som inte sällan gick igen i texterna och att musikens utövare tenderade att ha en ekonomi som möjliggjorde bruk av dyr båt.
Under decennierna som har gått sedan dess har yacht rock både blivit ett etablerat begrepp och fått ett slags återupprättelse. En period i kölvattnet på tv-serien var yacht rock rentav något av det hippaste som gick att lyssna på. Numera finns det podcasts om genren och populära coverband som Yachtley Crew.
Jag ska villigt erkänna att jag genom åren förutom några Steely Dan-hyllningar knappast varit den här musikens ivrigaste påhejare men tycker samtidigt att något av det roligaste med musik är hur den börjar låta annorlunda när den placeras i ett nytt perspektiv i en ny tid.
För som vanligt kommer det till slut in fans som lyssnar med yngre, mer fördomsfria öron och tar musiken vidare åt ett eget håll. Hiphopare började ivrigt sampla yacht rock – Questlove i The Roots beskriver den som ”perfect sitting down dance music” – och band som Vampire Weekend lyckades intressant nog föra in softa rockinfluenser i den indiepop som tidigare såg genren som sin ideologiska fiende.
I Sverige har sannolikt Mauro Scoccos mångåriga vurmande för Michael McDonald gjort sitt till för att nyansera synen på genren.
Den besläktade japanska genren city pop, på senare år uppgraderad i anseende i vår del av världen bland annat tack vare Harry Styles, hjälper möjligen också till.
Det finns således all anledning att kasta sig över den nya HBO-filmen ”Yacht rock: a dockumentary” som nu finns på Max.
Donald Fagen i Steely Dan tittar kanske inte. När regissören Garret Price kontaktade honom om medverkan blev svaret ”why don’t you go fuck yourself?”.
För föga oväntat har de inblandade musikerna vissa problem med namnet på genren. Eller som Steve Lukather i Toto säger i dokumentären:
– Yacht rock? Where’s my fucking yacht? I played on all those records.
4 tips: egensinne från västkusten och stjärnspäckad samling
Nytt hopp från Göteborg
Hemma i Göteborg har det snackats om Klara Goliger sedan debutalbumet för två år sedan, men det krävdes en duett med Christian Kjellvander i låten ”Like a window” för att jag skulle få upp öronen för den begåvade 27-åringen. På nya albumet ”Words” anas ekon från förebilderna Fiona Apple, Björk och Regina Spektor men mest låter det bara Klara Goliger. Hör till exempel den formidabla hemstadsskildringen ”West coast".
Mer Flood-magi
Och på tal om Kjellvander: han hjälper även Vilma Flood med magin på nya ep:n ”Glowing like a holy, ghost”. Den initiala besvikelsen över att hon inte tar det svenskspråkiga spåret från singeln ”Rosen”, som jag hyllade i min förra krönika, vidare försvinner så fort Floods och Kjellvanders mörka röster möter varandra med trollbindande harmoni i låtarna ”Horses of war” och ”Madness/grief”. Tanken på vad det kan bli av nästa album svindlar.
Stark samling
Ända sedan stjärnspäckade Cole Porter-hyllningen ”Red hot + blue” för 34 år sedan har organisationen Red Hot framgångsrikt använt musik i kampen mot aids. Senaste projektet är ”TRANSA”, en omfattande samling om 46 låtar som hyllar transpersoner och icke-binära. Och som alltid lyckas Red Hot engagera en lång rad av tidens mest spännande artister. Sade, Jeff Tweedy, André 3000, Adrianne Lenker och Sam Smith är bara några namn som hörs med exklusiva spår på albumet.
Costello och Burnett är The Coward Brothers
80-talsalbumet ”King of America”, som nyligen byggdes ut till boxen ”King of America & other realms”, var ett av Elvis Costellos första samarbeten med producenten och musikern T Bone Burnett. I samma veva skapade de även halvt på skämt duon The Coward Brothers. 40 år senare utvecklar de konceptet med ett slags Christopher Guest-regisserat radiodrama och ett soundtrackalbum. Skaparna har möjligen ibland roligare än lyssnarna men Costello är Costello och en låt som ”The devil’s wife” piggar upp.
LYSSNA PÅ HÅKANS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik