Gojira spelar i en helt egen liga

Sofia Bergström

helskärm

KONSERT Explosivt är bara förnamnet när franska metalbandet Gojira gör sin efterlängtade debut på Gröna Lund.

Gojira
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 5800. Längd: 90 minuter. Bäst: ”Clone”, som är en dräpande ångvält till låt. Samt de tårdrypande gitarrmelodierna i ”Silvera”. Sämst: Att ljudet på Joe Duplantiers mikrofon är på tok för lågt. ”The shooting star” har inte heller samma slagkraft som resten av spelningens material. Fråga: Kommer bandet någonsin våga spela ”Global warning” live inför publik? Jag hoppas verkligen det.

Jag vågar nog påstå att originalitet är en bristvara inom samtliga musikgenrer i dag.

Det är svårt – eller snarare omöjligt – att uppfinna hjulet på nytt.

Men ibland dyker det upp innovativa akter som föredömligt suddar ut genregränser och anammar ett framåtsträvande förhållningssätt i sitt musikskapande. Det vill säga raka motsatsen till inskränkt Trump-logik.

Inom hårdrocken är Gojira ett av de främsta exemplen.

Det franska metalbandet har sedan debuten för snart 20 år sen utvecklat ett unikt sound i gränslandet mellan Meshuggah-mangel och Mastodon-märkligheter. Med lager på lager av känsloladdade, kittlande och komplexa gitarrharmonier i en sällsynt bastung ljudbild som saknar motstycke.

Inte nog med det är kvartetten också en explosiv liveakt.

I kväll i ordets rätta bemärkelse.

Bandet har sällskap av synkroniserade eldsflammor under bland annat ”Backbone” och efterföljande ”Stranded”. Det trots att gitarristen Christian Andreu råkade ut för mildare brännskador i ansiktet under en konsert i Ohio förra månaden.

Men egentligen behöver inte bandet någon pyroteknisk draghjälp.

Musiken står på helt egna ben, och bandet är som ett knippe duracellkaniner.

Bortsett från andningspauser under instrumentala ”Terra inc.”, introt till ”Flying whales” och den något återhållsamma ”The shooting star” håller samtliga bandmedlemmar energin uppe från start till slut. En bedrift få band förunnade.

Trummisen Mario Duplantier är inget mindre än en träffsäker best på två ben. Beväpnad med slitstarka trumpinnar tar han sig an eggande taktbyten och förlösande upptrappningar med djurisk intensitet.

Det medan basisten Jean-Michel Labadie rör sig som om han vore besatt. Han kastar sig omkring på scenen, snurrar runt med sin stackars bas och levererar skyhöga karatesparkar till höger och vänster – utan att tappa takten.

Ett otränat öga skulle kanske tro att fransosen är i desperat behov av en exorcism.

Detsamma går att säga om stora delar av publiken, som troligtvis bjuder på de största och mest intensiva mosh- och circle pitsen som nöjesparken någonsin har skådat.

Vrål, sorl och skrik från högljudda karusellåkare och äckligt sockerstinna barn överröstas och dränks av både publiken och bandet, som tillsammans gör Gojiras debut på Gröna Lund till en oförglömlig kväll.

Att blytunga ”Blow me away you(niverse)”, en udda fågel i livesammanhang, dessutom har rest sig ur askan är ett stort plus i kanten.