Både utsökt och väl fritt med Big Red Machine
Publicerad 2021-08-27
ALBUM Justin Vernon och Aaron Dessner bjuder in prominenta gäster till sitt ofta spännande men ibland möjligen väl fritt hållna projektet Big Red Machine.
Big Red Machine
How long do you think it’s gonna last?
Jagjaguwar/Playground
ROCK Om vi ska prata om centralfigurer inom amerikansk pop- och rockmusik det senaste decenniet är det omöjligt att komma runt The National-gitarristen Aaron Dessner och Justin Vernon, som i princip är Bon Iver.
Lysande och stilbildande visionärer var för sig, så när de för tre år sedan fick för sig att spela in ett album ihop under namnet Big Red Machine var det svårt att inte bli nyfiken.
Dessner hade startat det löst ihopfogade artistkollektivet People, med ambitionen att sjösätta spontana musikaliska projekt fokuserade på samarbeten och Big Red Machine blev naturligt en del av den tanken och albumet fylldes av ett 40-tal gäster, däribland Phoebe Bridgers, Lisa Hannigan och kompisar från The National och Arcade Fire.
”Big Red Machine” var ett spännande album men som så ofta med projekt som kommer till för att artister ska få slippa press och och förväntningar från sin ordinarie publik och kunna leka friare i studion hittade de kanske inte riktigt samma glasklara fokus som utmärker både The National och Bon Iver.
När fjolårets pandemi ställde in de flesta planer i musikvärlden föll det sig naturligt för duon att spela in mer som Big Red Machine. Vi fick bland annat utsökta Michael Stipe-samarbetet ”No time for love like now” men framför allt hände det bara för några få år sedan tämligen osannolika att Justin Vernon hördes på samma album som Taylor Swift.
Som producent för de båda Swift-albumen ”Folklore” och ”Evermore” lockade Dessner in superstjärnan i Big Red Machine-sfären vilket gav hennes karriär en helt ny riktning och relevans.
Det är således helt naturligt att Swift finns med på två av spåren när Dessner och Vernon nu presenterar sitt andra album, precis som det förra späckat med gäster och med den för coronaeran synnerligen passande titeln ”How long do you think it’s gonna last?”.
Vernon håller sig aningen närmare konventionerna än med Bon Iver, den i The National självvalt anonyme Dessner får släppa loss lite mer, och sjunger rent av på några spår. Stämningen är behagligt vemodig och introspektiv.
Och bra låtar saknas inte. ”Renegade” med Taylor Swift är den självklara radiolåten och när Robin Pecknold från Fleet Foxes kommer in i ”Phoenix” hörs det, på ett bra sätt, att The Bands klassiska livealbum ”The last waltz” lär ha tjänat som inspiration för skivan.
Även den här gången gagnar den uttalat fria hållningen kanske inte alltid resultatet. Många av de 15 låtarna känns på något märkligt vis ofta starkare var för sig än tillsammans, som att vi har att göra med en lite för lång spellista snarare än ett album med en riktigt skarp idé.
Därmed inte sagt att ni ska missa ballader som inledande ”Latter days” eller avslutande ”New auburn”, båda med singer-songwritern Anaïs Mitchell som glimrande gäst.
Eller ”Hutch”, där Sharon Van Etten, Lisa Hannigan och Shara Nova ger en smått hisnande psykedeliadrömsk gospelfond till Vernons tidlösa melankoli.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik