Vampire Weekend hittar sin perfekta smakfulla palett
Publicerad 2019-05-03
ALBUM Popband, gitarrer, melodier – kan det vara så enkelt?
Nej, synar du Vampire Weekends ”Father of the bride” i sömmarna är den mycket mer än så.
Vampire Weekend
Father of the bride
Columbia/Sony
POP Visst har jag alltid varit förtjust i Vampire Weekend.
Men något har hänt under de sex tysta år som gått sedan Grammy-vinnande ”Modern vampires of the city”.
För varje dag har jag saknat dem lite mer. Ezra Koenig, i synnerhet. Bandet framstår sedan multi-instrumentalisten Rostam Batmanglijs avhopp alltmer som frontfigurens soloprojekt.
I sin internetradioshow ”Time crisis” pratar Koenig och kompisen Jake Longstreth – konstnär och gitarrist i ett Grateful Dead-coverband – om 70-talsrockens smakfulla palett, Alanis Morissette och, typ, kakor. Koenig har även skapat den animerade Netflix-serien ”Neo Yokio”, som kretsar kring demonjagande aristokratkids med en fäbless för tennis, nautiska kläder och den märkliga drinken caprese martini. Dessa sidoprojekt, tillsammans med Koenigs bidrag som låtskrivare åt artister som Beyoncé och Lily Allen, är alla små vägvisare mot var hans Vampire Weekend befinner sig 2019.
”Father of the bride” är ett dubbelalbum. Jag har redan blivit kompis med 6 av de 18 spåren som portionerats ut sedan i vintras. Med tiden till och med närmat mig proggiga ”Sunflower”. För när man tittar närmare på ”Father of the bride”, liksom synar den i sömmarna, framträder någonting annat än vad som först möter ögat. Subtila instrumentala detaljer, små vändningar i text, en ambitiöst utmejslad popmusik som höjer Vampire Weekend över gängse popband, faktiskt allt annat just nu.
”Father of the bride” är musik för vårens förlovade förmiddagar, från det att Ezra Koenig och Danielle Haim (från Los Angeles-trion Haim) duetterar till fonden av fågelkvitter i första låten ”Hold you now”. I musiken är det maj, men i texterna december. Brudgummen har rymt, en inverterad version av slutscenen i ”Mandomsprovet”, en referens som aldrig går att fly i Vampire Weekends universum. ”Bambina” låter för övrigt som om Paul Simon växt upp med Soundcloud.
Bandet har sedan debuten med button down-skjortor, biblioteksinteriör och en hel sång om skiljetecken sällan valt den enkla vägen. Då charmiga, men brådmoget poserande. Nu har Koenig, 34, växt i rollen som den moderna popmusikens professor.
Med amerikansk rootsrock, jazz, topplistehits, ny rap och fanzine-pop i portföljen kan han måla med sin bredaste och mest smakfulla pensel.
Han samplar en 45 minuter lång kassett som den japanske musikern Haruomi Hosono spelade in som bakgrundsmusik till butikskedjan Muji 1984 (”2021”), refererar till Balfourdeklarationen (”Jerusalem, New York, Berlin”), liknar en kollapsande relation vid vita bergstoppar och laviner (”Unbearably white”) funderar över andlighet (”Big blue”), men kan också kosta på sig att blomma ut i jammiga 70-tals-excesser (”Sympathy”, ”Flower moon”).
”This life”, albumets mittpunkt, börjar med en gitarr skamlöst stulen från Van Morrisons ”Brown eyed girl”.
”Baby, I know pain is as natural as the rain/I just thought it didn't rain in California”, sjunger Koenig sedan. Ett lika nostalgiskt som skarpt bildspråk som mynnar ut i en refräng lånad från rapparen Ilovemakonnens ”Tonight”.
Någonstans däremellan hinner Danielle Haim än en gång in i studion för att sjunga himmelskt, något hon gör med jämna mellanrum över hela albumet. Den trilogi i duetter de tu gör tillsammans hör alla till albumets höjdpunkter, i synnerhet när de iscensätter kärleksaffärer från förrförra seklet.
”Father of the bride” lyckas med konststycket att utspela sig i ett antikt guldrush-Amerika och ett exakt nu på en och samma gång och jag vill inte lyssna på någon annan musik just nu.
Jag har egentligen bara en liten invändning i den yttersta marginalen. Hur mycket jag än tycker om titeln föredrar jag arbetsnamnet ”Mitsubishi macchiato”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik