Melodisk dödsmetall när den är som bäst

Niclas Engelin (gitarr), Daniel Svensson (trummor), Mikael Stanne (sång), Peter Iwers (bas) och Jesper Strömblad (gitarr) utgör The Halo Effect som debuterar med albumet ”Days of the lost”.
Niclas Engelin (gitarr), Daniel Svensson (trummor), Mikael Stanne (sång), Peter Iwers (bas) och Jesper Strömblad (gitarr) utgör The Halo Effect som debuterar med albumet ”Days of the lost”.

ALBUM När fem mästare på melodisk dödsmetall går samman blir slutresultatet förstås storslaget.

Debuterande The Halo Effects trygga och otvungna metal är oftast brutalt bra.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
The Halo Effect
Days of the lost
Nuclear Blast/Warner

METAL I SVT:s nya dokumentärserie ”Hård rock på export” visar sångaren Mikael Stanne runt i Billdal, Göteborgsförorten som på 90-talet blev vaggan för melodisk dödsmetall med band som Dark Tranquillity, At the Gates och In Flames i främsta ledet. Ett av stoppen är det lilla garaget som det förstnämnda bandet använde som replokal.

När Peter Iwers, Niclas Engelin, Jesper Strömblad, Daniel Svensson och Mikael Stanne – samtliga med bakgrund i In Flames – möttes under pandemin för att fylla den ovissa tillvaron med musik färdades gänget tillbaka till dessa fria garagedagar. När kreativitet, passion och lekfullhet överskuggade allt annat.

Fritt och förutsättningslöst jammande, kompisar emellan, växte snabbt till något helt annat – ett regelrätt band som fick namnet The Halo Effect.

Debutskivan ”Days of the lost” är i mångt och mycket kvintettens kärleksbrev till extrem metal. ”Feel what I believe” och titelspåret handlar just om att hitta sin plats i världen med musiken som ledstjärna. Igenkänningen är slående.

Musiken känns lika trygg och otvungen som man kan förvänta sig. Gruppens dödsmetall, i klassisk Göteborgsstil, innehåller en myriad av medryckande melodier som omedelbart lagras i hjärnans hippocampus.

Den ungdomliga aggressionen har däremot bytts ut mot något betydligt lugnare. Såväl ”Needless end” som ”Gateways” är vackra vykort av vuxet vemod. Smärtan jag läser in i ”Gateways" är särskilt drabbande, det gör nästan fysiskt ont att lyssna på låten. Säkert har Strömblads sällsynta förmåga att fånga svärta i melodier och harmonier haft ett finger med i spelet.

Återkommande stråkar och Stannes snygga skönsång i låtar som ”The last of our kind”, ”In broken trust” och ”A truth worth dying for” tillför ytterligare dynamik.

Bandnamnet är inte bara en flört med Rushs ”Halo effect” utan syftar på ett psykologiskt fenomen som innebär att man antar något om en grupp eller individ baserat på en detalj eller ett intryck, som en slags kognitiv genväg. Det är bandets sätt att föregå förutfattade meningar och särskilja dem från In Flames.

Men jämförelser med In Flames är, hur man än vrider och vänder på det, oundvikliga. Det är inte enbart av ondo. För just nu drar The Halo Effect det i särklass längsta strået.
BÄSTA SPÅR: ”Gateways”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publisert:

LÄS VIDARE