The Offspring väcker liv i punkrocken

Uppdaterad 2018-07-06 | Publicerad 2018-06-28

KONSERT Lotta Engberg har konkurrens.

Punkrockarna i The Offspring visar sig vara Lisebergs rättmätiga allsångsledare.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Plats: Liseberg, Göteborg. Publik: 19 500 (nästan fullsatt). Längd: cirka 65 minuter. Bäst: ”Staring at the sun”, ”Come out and play” och ”Bad habit”. Sämst: Dexter Hollands ljusa pipa låter tämligen falsk i avskalade ”Gone away”.


GÖTEBORG. Jag minns det som om det var i går.

The Offspring-hysterin under 90-talet och 00-talets början.

I stort sett alla jag kände ägde ett exemplar av plattan ”Americana”. I skolkorridorerna nynnades det till ”Why don’t you get a job?” eller tisslades och tasslades om de lättklädda damerna i musikvideon till ”Pretty fly (for a white guy)”. Och skolans tuffaste killar skulle prompt gå runt med solglajjor och spikiga frillor á la sångaren Dexter Holland.

Kalifornienkvartettens trallvänliga och relativt rumsrena punkrock blev soundtracket till mångas barndom och/eller tonår. Under några intensiva år i alla fall.

Euforiskt möte

I ärlighetens namn hade jag förväntat mig ett fiasko – eller åtminstone en krystad återföreningsträff – i kväll.

52-årige Holland har under de senaste åren haft svårt att hålla ton, av åtskilliga liverapporteringar och videoklipp att döma, och jag har ibland dömt ut gruppen som irrelevant för dagens musikscen.

Men det får jag snabbt äta upp.

Mötet mellan amerikanarna och kvällens euforiska (och blågulklädda) publik – som njuter av segerns sötma efter fotbollslandslagets möte med Mexiko – blir en elektrisk och värdig punkrock-rendezvous.

Redan under tredje låten – svängiga surfrockrökaren ”Come out and play” – har Dio-linnet på gitarristen Noodles blivit genomblött av svett. Bara en sån sak.

”Gone away”, som inleds med en ensam Holland vid pianot, blir bandets och publikens enda andningspaus. Förvisso kommer sångarens brister upp till ytan under det avskalade numret. Liksom i AC/DC-covern ”Whole lotta Rosie” och bitvis ansträngande ”Hit that”.

Rungande allsång

I övrigt välkomnas materialet – som sträcker sig från 1994 års ”Smash” till nya singeln ”It won’t get better” – med öppna armar, orubbligt engagemang och frigörande allsång.

Vilket får självaste allsångsjippot ”Lotta på Liseberg” att blekna i jämförelse.

Men publiken behöver knappast några sånghäften eller vägledande texter på storbildsskärmar för att stämma in i gruppens huliganrefränger om vardagsbekymmer, konflikter och hormoner som spelar en ett spratt.

Konsertens sista sex nostalgiska hits – från ”Why dont you get a job?” till sista extranumret ”Self esteem” – blir ett enda stort crescendo.

Och ett värdigt avslut på kvällens glättiga resa längs minnenas allé.

Återupplivar punken

Men jag vill absolut inte stanna i nostalgins epicentrum permanent.

Om jag skulle behöva stå ut med Hollands ansträngda röst, som definitivt har sett bättre dagar, några timmar till skulle jag behöva bättre öronproppar.

Och jag har hört tillräckligt med ”whoa”, ”hey” och ”yeah" för en hel livstid.

Enligt min kollega Markus Larsson dog musiken på Liseberg tidigare den här månaden när Hollywood Vampires bland annat skändade Bowies ”Heroes” och Aerosmiths ”Sweet emotion”.

Men tack vare The Offspring har området plötsligt fått tillbaka pulsen.

Hoppas att det inte dröjer 19 år innan gruppen kommer tillbaka till nöjesfältet för att återuppliva musiken – och då i synnerhet punkrocken – igen.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik