Badu är en äkta stjärna

Uppdaterad 2018-08-13 | Publicerad 2002-06-30

ROSKILDE

”Badu, Badu, Badu” vrålar publiken, och jublet vill aldrig ta slut.

Men så är det också Roskildefestivalens enda verkliga stjärna som står på scen.

Visst finns det mer namnstarka artister i årets festivalprogram, men stjärnstatus handlar som bekant inte bara om popularitet.

Erykah Badu är en artist, en sångerska med mer utstrålning än hundra New Order tillsammans (för att jämföra med ett annat av gårdagens dragplåster).

Hon glider in på scenen i väldigt vidbrättad halmhatt, en vildvuxen halmkappa och grön klänning, tänder rökelse och ett ljus på scenen, tar en klunk te, spänner stämbanden, tar ton - och har publiken i sitt grepp på en sekund.

Tillsammans med sitt organiska, varmt gungande niomannaband levererar hon sedan den ena pärlan på den andra, främst från senaste albumet ”Mama's gun”.

Lekfull, soft r'n'b och soul från den amerikanska södern, med små fräcka dofter av tuff, urban hiphop och texter för både hjärnan och hjärtat.

Lycklig dans bryter ut

Det svänger så hela tältet börjar dansa, på det där lyckligt förlösta sättet som bara en på vit gitarrmusik överdoserad festivalpublik kan dansa.

Och som hon sjunger, Badu. Cool och blå som en Nina Simone, lödig och het som en Aretha Franklin.

Om vartannat.

Vickar elegant

Men vi möter också en estradör av rang. Rörelseschemat är inte stort, men varje ryckning med huvudet, varje vickning på höften är lika elegant som effektiv.

Hon byter till en djärvare svart dress, och ger sig i slutet ut i publiken för att ta emot hyllningar.

Hyllningar för festivalens starkaste show så här långt.

Erykah Badu

Håkan Steen

Följ ämnen i artikeln