Alice Cooper är bra – men långrandig
Publicerad 2021-02-26
ALBUM Alice Cooper är i fin form när han tonsätter sitt kärleksbrev till hemstaden Detroit.
Även om forna glansdagar känns avlägsna.
Alice Cooper
Detroit stories
Earmusic/Playground
ROCK 1970 var ett viktigt år för rocken.
Black Sabbath släppte sin självbetitlade debut. Deep Purple gav ut ”In rock” med nykomlingarna Ian Gillan och Roger Glover. Och Aerosmith, Queen och Heart bildades.
Dessutom var det året när Alice Cooper - då en grupp och ännu inte ett soloprojekt - flyttade från Los Angeles till sångaren och bandledaren Vincent Furniers hemstad Detroit.
Flytten blev avgörande för bandet. De kände sig genast hemma i den nya ruffiga rockscenen med akter som MC5 och The Stooges, och vässade snart till både sin musik och sin skräckinjagande scenshow.
De träffade även den blivande stjärnproducenten Bob Ezrin, vars allra första jobb blev att ratta vad som skulle bli bandets genombrottsalbum ”Love it to death”. Samarbetet fortsatte sedan på succéer som ”Killer”, ”Billion dollar babies” och ”School’s out”.
Vi spolar fram ett halvsekel.
Cooper och Ezrin möts åter i Detroit. Den här gången för att på ett album försöka skapa ett destillat av det klassiska Detroit-soundet. Till sin hjälp tar de några av stadens främsta rock- och jazzmusiker, däribland Wayne Kramer från MC5 och Mark Farner från Grand Funk Railroad.
2019 kom ett smakprov i form av ep:n ”Breadcrumbs”, som då framstod som en lite menlös mix av rock, kabaret och soul.
Men nu är jag villig att käka upp smulorna som Cooper & Co strösslar ut på ”Detroit stories”. I ett större sammanhang kommer låtar som ”Go man go”, MC5-covern ”Sister Anne” och tolkningen av Bob Segers ”East side story” - som samtliga var med på ep:n – mer till sin rätt.
Redan i inledande Velvet Underground-covern ”Rock’n’roll” går det att föreställa sig hur väggarna i Detroit-studion vibrerar av gubbglädje.
Och Alice Cooper själv är i fin och fräsch form. Särskilt i ”Social debris” – en av sammanlagt tre låtar gästade av originalmedlemmarna Michael Bruce, Dennis Dunaway och Neal Smith – som handlar om hur musikern kände sig som en missanpassad utböling i hippieglammiga Los Angeles.
”You think I'm tragic, but I know I'm magic”, sjunger den nyblivna 73-åringen med stor kraft och pondus.
Forna glansdagar känns avlägsna, men när sångaren lägger sin patenterade skräckrock åt sidan och i stället ägnar sig åt 70-talsrock med tydlig bluesådra låter det åtminstone hyfsat bra för stunden.
Sedan är skivan några låtar för lång. Till exempel är livet på tok för kort för att ödsla tid på Magnus Uggla-glättiga ”Our love will change the world”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik