Behaglig popmelankoli med Shout Out Louds

Uppdaterad 2023-11-22 | Publicerad 2022-02-18

Shout Out Louds: Ted Malmros, Adam Olenius, Bebban Stenborg och Carl von Arbin.

ALBUM Mitt i livet-perspektivet är kanske lite mer påtagligt. I övrigt fortsätter Shout Out Louds att förfina sin redan patenterat välsnickrade gitarrpop.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Shout Out Louds
House
PIAS/Border

POP Tro det eller ej men det är nästan 19 år sedan Shout Out Louds albumdebuterade med ”Howl howl gaff gaff”, en skiva som tog dem till såväl amerikanska pratshower som konsertscener över stora delar av världen.

Sedan dess har Stockholmsbandet tillåtit sig att bygga karriär i vad som åtminstone för en utomstående framstår som relativt beskedligt tempo, och Adam Olenius och Bebban Stenborg har dessutom hunnit med sidoprojekt som Serenades och en solo-ep respektive Astropol.

Shout Out Louds musikaliska utveckling känns närmast som en gradvis försiktig förfining av ett från början ovanligt färdigt sound.

Sjätte albumet, där Björn Yttling åter kliver in som producent, är således åtta nya luftigt eleganta, omsorgsfullt skulpterade poplåtar med rötter i The Cures 80-tal.

Möjligen har texterna fått ett lite tydligare mitt i livet-perspektiv. Olenius skriver om att ha barn och det stora i det lilla, men också om parallella känslor kring relationers skörhet, tidens gång, existentiellt sökande och det där behovet av flykt, inte sällan oklart från och till vad, som aldrig verkar lämna kroppen.

Resultatet blir ett slags lättflytande melankoli som är väldigt att behaglig att vara i men som möjligen hade tjänat på att våga hugga ännu lite djupare i smärtan ibland.
BÄSTA SPÅR: ”My companion”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Oförändrat Shout Out Louds tar oss till bättre
tider