Amon Amarth är ofta oemotståndliga

Publicerad 2022-09-25

Amon Amarths sångare Johan Hegg verkade vara förkyld under spelningen på Hovet men lät inte det hindra honom från att göra en stabil insats.

KONSERT Både Amon Amarth och Machine Head har sett starkare kvällar. Men de två tungviktarna inom melodiös metal tar sig ändå över mållinjen som vinnare.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Amon Amarth
Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Machine Head

Plats: Hovet, Stockholm. Publik: 5 638. Längd: Amon Amarth 75 minuter, Machine Head 75 minuter. Bäst: ”Guardians of Asgaard” med Amon Amarth, ”Davidian” (som dessutom gästas av Ola Englund på gitarr) med Machine Head. Sämst: Det är tråkigt att det inte gick att fylla hela Hovet.


Under 30 års tid har Amon Amarth sakta men säkert vuxit till ett av världens största metalband. Till bandmedlemmarnas egna förvåning.

Vi är mycket större än vad vi någonsin trodde att vi skulle bli, erkände Johan Hegg i SVT:s dokumentärserie ”Hård rock på export”.

Den som möter de svenska vikingafantasterna i en konsertlokal förstår omedelbart deras storhet.

Öppningsnumret ”Guardians of Asgaard” och efterföljande ”Raven’s flight” breder ut sig i lokalen med en sådan styrka att det är omöjligt att värja sig.

Scenshowen är lika slagkraftig.

Som vanligt är kvintetten beväpnad med påkostad pyroteknik. Med jämna mellanrum avfyras eldar lika varma som lavan som väller ur Domedagsberget. Lyckligtvis utan att sätta igång brandlarmet (vilket hände flera gånger under spelningen på Partille Arena i december 2019). I kombination med ljussättningen, som dränker scenen i ett stämningsfullt organgerött sken, känns det onekligen som att vara på plats i en av Mordors gruvor. Om än tillsammans med vikingar och inte groteska orcher.

Först vid kvällens första mellansnack tas jag tillbaka till planeten jorden.

– Tjena, hur är läget? säger Hegg avslappnat, som om han hälsar på kassabiträdet på sitt lokala ICA och inte ett publikhav av entusiastiska metalheads.

Förvisso är det galet glest inne på Hovet. Arenan är inte på långa vägar fullsatt. Jag ser fler tomma läktarplatser än fyllda.

Hegg verkar dessutom vara förkyld. Hans röst låter ofta svag och ansträngd, och han
går ibland undan för att dricka vatten eller snyta sig.

Men det sångaren i kväll saknar i vokal styrka kompenserar han gott och väl med energi, scennärvaro och charm.

Detsamma går att säga om hans bandkamrater som samtliga står för solida insatser.

Sedan skadar det inte att scendekoren är snuskigt snygg.

Enbart inramningen till ”Put your back into the oar” är på egen hand tillräckligt stark för att göra sig förtjänt av slutbetyget. De gigantiska vikingakrigarna som fram till dess har vaktat varsin scenkant byts då ut mot uppblåsbara skepp samtidigt som en hotfull dimma breder ut sig på över scenen. Diverse ljud- och ljuseffekter förstärker sedan illusionen av att vara ute på öppet hav.

Så fort låten drar igång sätter sig stora delar av publikhavet ned på golvet för att ro i takt.

I just det ögonblicket kan jag inte föreställa mig ett starkare lördagssällskap än Amon Amarth och deras frälsta fans. Även om förutsättningarna inte är de bästa.

Robb Flynn i Machine Head gjorde sitt bästa för att få med publiken inne på Hovet.

Lika stabila är turnékamraterna i Machine Head.

Tiden har inte tagit udden av amerikanarnas grooviga metal. Det märks redan i inledande ”Becøme the firestørm”, från senaste skivan ”Of kingdøm and crøwn”, där riff av brutalt black metal-snitt får hela kroppen att vibrera av välbehag. Lagom till låtens första blytunga breakdown har personerna längst fram i publikhavet inget annat väl än att dra igång en intensiv circle pit.

Bara några minuter senare lever Slipknot-doftande ”Ten ton hammer” upp till sitt kraftfulla namn. I det industriellt klingande ljudlandskapet ryter ofta sångaren Robb Flynn som ett ilsket lejon som försvarar sina honor på savannen.

Någon större scenshow är det däremot inte att tala om. Sin vana trogen förlitar sig kvintetten på relativt enkla medel. Framför en stilren backdrop i tyg står Flynn, basisten Jared MacEachern och gitarristen Wacław Kiełtyka i princip fastklistrade vid sina respektive stativ.

Det brukar räcka så. Men med tanke på kvällens klena uppslutning hade bandet behövt något mer för att få taket att kanske inte lyfta men åtminstone skaka.

Men Flynn gör sitt absolut yttersta för att få publiken att verka större än vad den i själva verket är. Ibland genom att vråla ”Wake the fuck up!”, andra gångar genom att uppmuntra till en gemensam skål. Publiken är för det mesta med på noterna.

Stämningen tar däremot en dramatisk u-sväng under påannonseringen av ”Darkness within”, från den gravt underskattade plattan ”Unto the locust”.

– This is a song about depression, förklarar Flynn.

Frontmannen går sedan vidare med att berätta att han har förlorat flera vänner i självmord under pandemin. Den senaste så sent som för tre dagar sedan.

I publiken är det knäpptyst. De flesta står eller sitter blickstilla, som små ljus.

– I’m glad you’re alive, avrundar sångaren med darrande röst innan han river av den akustiska inledningen till låten.

I stunden utstrålas en sådan värme att det lika gärna hade kunnat vara proppfullt inne i lokalen.


Följ Aftonbladet Musik på FacebookInstagram och Twitter för full koll på allt inom musik