Pinks pop hamnar i gamla hjulspår

Uppdaterad 2023-11-21 | Publicerad 2023-02-17

Alecia Beth Moore, mer känd som Pink, är här med sitt nionde album.

ALBUM Trots att Pinks nya album lovar gott i stunder – och att First Aid Kit gästar en av skivans bästa låtar – faller det lite platt eftersom musiken hamnar i gamla hjulspår.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Pink
Trustfall
RCA/Sony


POP Det är inte svårt att förstå att Klara och Johanna Söderberg i First Aid Kit tycker att det är stort att gästa Pinks nya album. Under nollnolltalet, när systrarna Söderberg var tonåringar, var Pink en av världens största artister. Hon har vunnit två Grammys, sålt 30 miljoner album och blivit utnämnd till en av världens mäktigaste kändisar av tidningen Forbes.

Värt att nämna i sammanhanget är att idealisten och vegetarianen Pink även har skrivit låtar tillsammans med Tim Armstrong från det amerikanska punkbandet Rancid och skickat arga brev till prins William där hon kritiserat brittiska kungahusets rävjakt.

Artisten från Doylestown, Pennsylvania, fortsatte att ge ut album med hyfsat jämna mellanrum under hela tiotalet. Hennes kommersiella powerpop kan i viss mån ses som föregångare till artister som Katy Perry och Taylor Swift.

43 år gammal är Alecia Beth Moore här med sitt nionde album. Det öppnar gripande med en pianoballad tillägnad artistens bortgångna pappa. Hon funderar över om det finns en bar där uppe, där pappan har sin favoritstol. Kanske sitter han och pratar om vädret med sina vänner.

Musiken är bäst när den lämnar som mest rum för Pinks röst och mitt i livet-funderingar (när de inte blir alltför amerikanskt tillfixade). First Aid Kit-samarbetet ”Kids in love” är en sentimental pärla på det odödliga temat ”the one that got away”. Titelspåret, producerat av den unga brittiska begåvningen Fred Again, hör också till skivans starkare stunder.

De poppigare numren blir annars problemet på ett album som vill åt lite många håll samtidigt. Det räcker inte riktigt att göra trygga och klistriga hits som de lät för drygt tio år sedan. I synnerhet inte när positionerna varje dag flyttas framåt av artister som Caroline Polachek och Lana De Rey som just nu bevisar att det går utmärkt att göra musik både modern, utmanande och tillgänglig. Max Martin har också levererat betydligt skarpare eskapistiska stänkare än ”Never gonna not dance again”, där Pink drömmer om att livet skulle vara mer som en Whitney Houston-låt. Tja, vem gör inte det i ett blekgrått februari?

Musiken blir emellertid mer relevant när Pink omfamnar medelålderns mollstämdhet, som i avslöjande balladen ”Lost cause”. Någonstans bortom spretigheten tycker jag mig ana en mer personlig, nedtonad och koncentrerad historia. ”Our song” är till exempel en uppriktig skildring av en relation som gått igenom ett par decennier och några vändor hos parterapeuten.

När Pink bottnar i orden lyfter musiken, trots att låtarna i sig kanske inte är så mycket att skriva hem om. När albumet ebbar ut i en småputtrig Chris Stapleton-duett är det svårt att inte känna att ”Trustfall” är en missad chans till någonting ännu mer personligt och intressant.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik