Slipknot är en urkraft man måste se live

Slipknots sångare Corey Taylor tog väl hand om publiken under måndagens spelning på Malmö Arena.
Slipknots sångare Corey Taylor tog väl hand om publiken under måndagens spelning på Malmö Arena.

KONSERT Det går inte att värja sig för den ursinniga urkraft som är Slipknot.

Det amerikanska metalbandets första spelning i Malmö är möjligtvis också deras bästa på svensk mark.

Betyg: 5 av 5 plusBetyg: 5 av 5 plus
Slipknot
Plats: Malmö Arena, Malmö. Publik: Inte riktigt fullsatt, men runt 12 000 personer kanske? Längd: 90 minuter. Bäst: Öppningslåten ”Disasterpiece” och avslutande ”Surfacing”, bägge urstarka nummer. Sämst: Att bandet inte kör ett längre set, hade gärna hört fler låtar.


MALMÖ. Det är ingen hemlighet att Slipknot har många urspårade spelningar i bagaget. Vandalism, skadade fans och till och med dödsfall har hemsökt det amerikanska metalbandet sedan dag ett. Bara under pågående turné har sångaren Corey Taylor pausat flera konserter för att låta sjukvårdspersonal ta hand om publikmedlemmar i kläm.

– Det är en massa energi som bara exploderar, förklarade frontmannen när jag intervjuade honom innan bandets spelning på Avicii Arena för lite drygt två och ett halvt år sedan när ämnet kom på tal.

Redan innan gruppens första spelning någonsin i Malmö bubblar stället nästan över av förväntan, glädje och liv.

Bugg bland bandmedlemmarna

Bakom scenen är bandmedlemmarna minst lika peppade. Från där jag sitter kan jag se flera av dem stå i ring och bugga i takt till introlåten, Billie Jo Spears countrydänga ”Get behind me satan and push”, som uppvärmning.

När sedan de första tonerna och trumslagen fyller arenan känns det onekligen som att någon drar ur säkringen på en handgranat och hela helvetet brakar loss.

Tiden har verkligen inte tagit udden av ”Disasterpiece”. Det går inte att värja sig för den våldsamt vilda vreden som breder ut sig över scenen, bland annat genom Taylors strupe, Shawn Crahans kroppsspråk och Jim Roots och Mick Thomsons gitarrsträngar. Det är svårt att tro att musikerna närmar sig, eller precis har passerat, 50-årsstrecket.

Samtidigt förvandlas scenen, sedvanligt konstruerad som ett industriellt bygge med flera våningar för att rymma hela bandet, till ett brinnande inferno när det peppras på med pyroteknik.

Tappar aldrig farten

Med en starkare låtlista och betydligt bättre ljud än under senaste Sverigebesöket är det också som bäddat för flera ursinniga urladdningar bland alla ”maggots” inne på Malmö Arena. Oavsett om det är senaste singeln ”The dying song (time to sing)” eller monsterhits som ”Spit it out” och ”Duality” som slängs i deras väg.

Inte ens när bandet drar ner på tempot med lugnare låtar som ”Dead memories” och ”Sulfur” tappar de farten.

Till och med den sittande publiken på läktarplats löper alltsomoftast amok.

På en sketen måndag dessutom. Jag har aldrig sett på maken.

Rimligen borde det gå att utvinna någon slags förnybar energi från kraften som uppstår när dessa ovanligt uppspelta satar får utlopp för det mesta ur känslospektrat. Säkert så att det går att försörja en medelstor stad en kylig höstdag.

Släpper lös sina inre vilddjur

Men så är också publiken i sällsynt trygga händer. Som frontman är Taylor både vaksam och varm. Upprepade gånger kallar han publiken för sin familj. Jag har hört honom säga liknande saker förr men det känns lika uppriktigt varje gång.

Vid ett tillfälle frågar han en person långt fram i publikhavet om hen mår okej, och när han märker att intensiteten börjar koka över stannar han upp och uppmuntrar publiken att vråla så högt de förmår.

– Get it out of your system!

Och det gör de. Så det fullkomligen skriker om det.

Mörbultad publik

Slipknot kramar sedan ur det absolut sista med extranumren ”People = shit” och ”Surfacing” som båda två sveper in som tornados och lämnar den svenska publiken alldeles mörbultad – men samtidigt stärkt och upplyft.

Jag själv lämnar lokalen med ett leende så brett att mina mungipor har olika koordinater.

Corey Taylor står emellertid kvar på scenen så länge han bara kan. Han tackar, bugar och slår sig för bröstet om vartannat. Som om han inte vill att konserten ska ta slut. Troligtvis tycker även han att det var en av deras bästa på svensk mark.

Slipknots senaste tillskott Alessandro Venturella höll, till skillnad från sina bandkamrater, en rätt låg och tillbakalutad profil under konserten.
Slipknots senaste tillskott Alessandro Venturella höll, till skillnad från sina bandkamrater, en rätt låg och tillbakalutad profil under konserten.
Publisert:

LÄS VIDARE