Mörkt fyndig solodebut av Matt Berninger
Publicerad 2020-10-23
ALBUM The National-sångaren solodebuterar med en lågmäld och ledig samling låtar om kärlek, rädslor och skuld.
Matt Berninger
Serpentine prison
Books/Concord/Universal
ROCK Matt Berningers första soloalbum tar ett oväntat kort steg bort från det han brukar göra med The National. Möjligen beror det på att idén från början var en helt annan än det som ”Serpentine prison” slutligen blev.
För nio år sedan sjöng Berninger på soullegendaren Booker T Jones album ”The road from Memphis”, vilket var något av en barndomsdröm som gick i uppfyllelse då Berninger alltid älskat ”Stardust”, Willie Nelsons coverskiva med gamla evergreens från 1978 och producerad av Jones.
Berninger upptäckte ”Stardust” via sin fars skivsamling och albumet har alltid representerat något varmt och tryggt för den Cincinnati-bördige sångaren. En sådan solodebut ville han göra, tolka egna favoritlåtar och förpacka det i Jones patenterat softa Memphis-sound.
Men så fort Berninger hade lyckats få med den 75-årige Memphis-producenten på tåget blev han så inspirerad att det började komma helt nya, egna låtar. Diverse musikervänner från The National, The Walkmen och tidigare sidoprojektet El Vy passerade genom studion i Venice, Kalifornien och Jones roll i projektet blev att försöka få ihop den lite spretiga samlingen låtar till en helhet.
Det lyckades ypperligt. ”Serpentine prison” är tio sobert och sparsmakat arrangerade sånger, befriade från moderbandets mest storslagna rocksidor. Berninger rör sig snarare mot den del av sitt låtskrivande som bottnar i Nick Drake, Tindersticks och de mer lågmälda, inkännande sidorna hos Nick Cave och Mercury Rev (den enda cover som de facto kom ur dessa sessioner var en version av de sistnämndas ”Holes”, släppt som en välgörenhetssingel).
Tonen är sedvanligt mörk – ”Name the blues, I got ’em”, som Berninger sjunger i höjdpunkten ”Oh dearie” – men lika sedvanligt fyndig i sin pricksäkra existentialism.
Öppningsraderna ”My eyes are t-shirts, they’re so easy to read/I wear ’em for you but they’re all about me” fungerar som en perfekt introduktion till albumets temperament.
Utan pressen att leverera fungerande anthems till sitt storsäljande band både skriver och sjunger Berninger sina sånger med en ledighet som först nästan går att tolka som obrydd men efter några lyssningar snarare hjälper till att bygga den atmosfär av bitterljuv feelgood som de här låtarna om kärlek, rädslor och skuld faktiskt lyckas förmedla.
Lyssna bara på ”Silver springs”, en behagligt milt jazzig duett med David Bowies basist Gail Ann Dorsey om åtrå och utanförskap.
BÄSTA SPÅR: ”Oh dearie”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik