Elliphant tar av sig masken

Publicerad:
Uppdaterad:
Efter fem år av Los Angeles-liv är Ellinor Olovsdotter a.k.a. Elliphant tillbaka med sitt mest personliga album hittills.
Foto: Fredrik Etoall
Efter fem år av Los Angeles-liv är Ellinor Olovsdotter a.k.a. Elliphant tillbaka med sitt mest personliga album hittills.

MUSIK

ALBUM På ”Rocking horse” målar Elliphant fortfarande med popens Hollywood-bokstäver.

Men musiken blir som starkast när hon reflekterar i gemener.


Elliphant
Rocking horse
Elliphant/Create Music Inc


POP För två somrar sedan gick den svenska producenten och låtskrivaren Tommy Tysper bort i självmord. Tysper hade jobbat med artister som Lana Del Rey, Major Lazer och Fifth Harmony. Han var också nära vän med Ellinor Olovsdotter. Tillsammans skapade de projektet Elliphant.

Från utsidan såg det ut som en punkig och tidsenlig framgångssaga. Pop på edm- och trap-botten, kryddad med slappt felstavade låttitlar och kickersattityd. Men bakom personan fanns en Ellinor som kände sig låst och vilsen. Som vägrade dansa i videos, foga sig efter branschen. Olovsdotter, som hoppade av skolan i åttan, ville egentligen bara bli accepterad av samhället och hitta sin plats i vuxenlivet. Hon ville inte bli Rihanna – bara köpa en sommarstuga.

Låtskrivarlivet i Los Angeles är inte för alla. Vittnesmål kretsar nästan uteslutande kring giftigt klimat, tomma ord och krossade drömmar. Efter fem år var Elliphant klar med det. En kraschad relation och tragedin att förlora en kär vän blev droppen. Ellinor flydde till naturen och en väns landställe på Djurö, där hon ”gick in i en psykos och skrek åt träd”. Fjärde albumet har varit klart i två år, men först nu har musiken kommit i kapp avsändaren, som flyttat hem till Sverige och blivit mamma.

Detta bör påpekas: ”Rocking horse” är inte Elliphants ”Folklore”. Omslaget kommunicerar alltjämt dekadens. Albumet inleds med en distad rap som påminner om Kanye Wests ”Yeezus”. ”Emily” för tankarna till riot grrrl. Men även i albumets mest uppsluppna stunder, som vårrusiga ”Could this be love”, finns en sårbarhet som bryter av fint mot Elliphants kaxiga grund. Och bakom titeln ”Drunk and angry” gömmer sig en gullig sång om att bara behöva sina vänner.

De sjutton låtarna sjuder av den lekfulla popkänsla som tagit Elliphant till Coachella och Skrillex-samarbeten. Florence And The Machine-producenten Mark Rankin målar med popens Hollywood-bokstäver, men musiken blir som starkast när den reflekterar i gemener. I fantastiska ”Envy” ligger Elliphants hittiga dissonans blott kvar som en flygplansstrimma på perfekt blå himmel. I balladen ”Notorious”, albumets andra utropstecken, begraver hon sin ungdom: ”Rebecca dropping the beat/Could be the best dream I ever had”. En bitterljuv insikt: kanske var det som just hände det bästa som någonsin blev.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE