I Cortina står rocken stilla

I de italienska Dolomiterna är det fortfarande 1991. Rocken är otränad, kedjerökande och luden. Den är antitesen till Sverige.

Cortina d’Ampezzo går i tusen nyanser av vitt. Det kommer rök ur munnen och luften är tunn på 2 000 meter. Vi knäpper av oss skidorna och borrar ner stavarna i snön. En blek sol smyger fram bakom dimman och en yvig italiensk man serverar åtta trippla espressos.

I samma sekund händer det. Axl Roses vissling. Slashs akustiska gitarr. Guns N’ Roses ”Patience” strömmar ur högtalarna. Någon tänder en cigg. En känsla av rock infinner sig (en parodisk känsla av Ruben Östlunds film ”Turist” infinner sig också, men låt oss hålla fast vid rockspåret för effektens skull).


”Patience” låter fantastisk där uppe i bergen. I 5 minuter och 57 sekunder är livet en perfekt regisserad MTV-video. Vi kisar mot glaciären i väntan på att Slash ska komma ur dimman för det akustiska gitarrsolot. Det gör han tyvärr inte.

Nästa dag står vi på toppen av den klassiska OS-slalombacken. Cortinas unique selling point – förutom att vara glamorös kurort för italienare i Gucci-uggs och inspelningsplats för filmen ”Cliffhanger” – är att de olympiska vinterspelen hölls här 1956.

När det gäller rocken har staden snarare fryst fast någonstans mellan 1975 och 1994. Från espressobaren i slalombacken spelas R.E.M.:s ”Losing my religion”, No Doubts ”Don’t speak” och 4 Non Blondes ”What’s up?”. Baristan för dagen är en kvinna med enormt hår och pufflugg. Runt omkring: hjälm- och solskyddstrotsande italienska skidpensionärer i tajta overaller och med Ray-Bans på pannan.


All musik vi hör under helgen – Queen, ABBA och Nirvana – springer ur samma tidsspann. Rock inspelad efter 1994 är irrelevant. Raderad från det kollektiva medvetandet. Puts väck. 2016 – det bästa året för ny musik sedan jag minns inte när – passerade till exempel obemärkt förbi.

Att dricka kaffe och lyssna på Guns N’ Roses i de italienska alperna är motsatsen till att attenda en koppning vid Mariatorget med sovrumsproducerad dansmusik i bakgrunden. En upplevelse som – på något märkligt, inverterat vis – faktiskt känns vyvidgande.