Något av det allra bästa från Ry Cooder

Håkan Steen

helskärm

ALBUM På ”The prodigal son” gräver Ry Cooder djupt i den amerikanska musikhistorien för att försöka berätta något om vår tid. Han lyckas alldeles förträffligt.

Ry Cooder
The prodigal son
Caroline/Universal

helskärm

BLUES/FOLK När Harry Smiths 50-talssamling ”Anthology of American folk music” gavs ut som cd-box 1997 slogs jag av hur tidlösa 20- och 30-talsinspelningarna med namn som Dock Boggs, Carter Family och Mississippi John Hurt lät, och hur aktuella texterna ofta fortfarande kändes.

Ry Cooder – kanske mest bekant för de smärtsamt vackra slidegitarrerna i soundtracket till filmen ”Paris, Texas” och som motorn bakom ”Buena Vista Social Club” – har alltid använt sig av sina djupa kunskaper i gammal blues, folk och gospel för att sätta nutida händelser i ett klarare ljus.

På första albumet på sex år gör han det mer övertygande än kanske någonsin.

Åtta av elva låtar är covers. I gospelbluesklassiker som Blind Willie Johnsons ”Nobody’s fault but mine” och ”Everybody ought to treat a stranger right” skulpterar 71-årige Cooder och medproducerande sonen Joachim fram stämningar som både väcker tankar och tröstar i den Trump-tid som är nu.

I nyskrivna ”Jesus and Woody” sjunger Jesus till folksångarlegenden Woody Guthrie om att vi måste möta det stegrande hatet med gemenskap för att ha en chans.

Allt snyggt inplacerat i ett strävt, luftigt, mångbottnat sound och med ett sväng så tryggt och respektingivande att bara det får orden att bränna till lite extra.
BÄSTA SPÅR: ”Nobody’s fault but mine”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!