Rösten för en sorgsen generation

Arlo Parks om superkända fans, psykisk ohälsa och livet som popstjärna i pandemin

Per Magnusson

helskärm

Hon kan räkna Michelle Obama och Billie Eilish till sina fans. En av hennes största låtar handlar om en väns självmord.

Brittiska Arlo Parks, 20, har redan blivit utnämnd till rösten för en generation.

Arlo Parks sitter i en ljus, luftig Airbnb-lägenhet. Hennes färgglada sweater poppar mot imponerande vit takstuckatur i Zoom-fönstret. När hon blickar ut ser hon våren blomma i Paris andra arrondissement. Till höger om sig har hon en kaffemugg, till vänster en anteckningsbok. Anteckningsboken är viktig.

– Jag är ganska observant och skriver alltid ner saker. Jag försöker få små saker att kännas mer än vad de egentligen är – bli ännu mer verkliga. Som blicken i någons ögon när någonting brister och går sönder, när någon inser att det aldrig kan bli detsamma igen, säger Arlo Parks.

På debutalbumet ”Collapsed in sunbeams” imponerar 20-åringen från Hammersmith stort med detaljrika beskrivningar av människor, relationer och scener ur den konstanta film som är vardagen i London. Ett bråkande konstnärspar på en busshållplats vid Oxford Street. En självutlämnande novell om att som bisexuell bli kär i sin bästa kompis. En svidande personlig skildring döpt efter Winston Churchills öknamn på depression (”Black dog”). Skivan är baserad på Arlo Parks tonårsdagbok och har gjort henne till en av årets mest hyllade artister. Men uppmärksamheten kom mitt i en rusande pandemi.

– Min karriär blomstrar, men jag bor fortfarande hemma hos mina föräldrar. Jag sitter mest på mitt rum och läser, lagar middag till alla på kvällen. Mitt liv har inte förändrats så mycket. Så den här drömmen som gått i uppfyllelse i sovrummet känns onekligen en smula surrealistisk.

När du skrev låtarna antar jag att du inte väntade dig att så många skulle få höra dem. Har du varit orolig över att lämna ut för mycket?

– När jag var yngre var min musik synonym med min dagbok. Då kände jag aldrig utsatthet, för ingen lyssnade. Nu när jag faktiskt når människor finns en nervositet. Samtidigt: om jag inte är nervös innan jag släpper en låt har jag inte varit tillräckligt ärlig. Att göra musik är mitt sätt att bearbeta saker. Då funkar det inte med filter.

Din känsla för detaljer är bländande. Är den ett resultat av att du läser så mycket?

– Jag tror min kärlek till film är vad som skapar det där ”hyperspecifika”. Jag vill att mina låtar ska kännas som att man tittar på ett fotografi eller en scen i en film. Den där exakta röda färgen på någons tröja, det där albumet som tonsatte en viss höst.

Den fantastiska scenen med det bråkande paret i låten ”Caroline”, var det någonting du faktiskt upplevde?

– Ja! Jag såg det! Om än bara för några sekunder. Jag skulle hoppa på min buss. Killen hade en kaffe i handen. Han gestikulerade vilt och kaffet flög åt alla håll. Det var så explosivt och kom som från ingenstans. Så jag skrev ner det.

helskärm

Att vara observant och känslig är superkrafter för alla som skriver. Hur visar sig de egenskaperna för dig i verkliga livet?

– Jag blir lätt sårad. Om jag inte håller min empati i schack och sätter gränser slutar det med att jag ger alldeles för mycket av mig själv och blir dränerad. När det gäller att vara uppmärksam märker jag stämningar mer. Om någon är irriterad på mig bara vet jag direkt och känner mig sämst.

Just empatin, en kvalitet sällsynt i dagens popmusik, lyser starkt i din musik. Är det en av anledningarna till att du berör så många?

– Svårt att säga, men det är definitivt vad jag strävar mot. Karaktärerna i mina låtar är alltid människor i mitt liv. Jag försöker skriva om dem på ett sätt som är graciöst och nyanserat, snarare än dömande. Även när jag skriver om någon som sårat mig. Jag hoppas att folk känner det, att jag sjunger om människor jag bryr mig om.

En av dina låtar handlar om en väns depression och självmord. Responsen du fått för den har varit enorm. Vill du säga någonting om ”Black dog”?

– När det gäller en låt som handlar om en så djupt svår tid, någonting så smärtsamt; att försöka förvandla det till en gnista hopp för människor, något som har potential att få andra i samma situation att känna sig förstådda… det är nog det finaste med musik.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Arlo Parks om…

Uppväxten i Hammersmith, London:
– Jag var ganska glad som barn, men också en drömmare lite i min egen värld. Jag pluggade hårt och höll på med landhockey och terränglöpning. De två sista åren på college träffade jag vänner med konstnärliga ambitioner. Att ha kompisar som ställde sig i parkeringshus och rappade gav mig en känsla av att jag också kunde hålla på med det här.

Berömda fans som Michelle Obama och Billie Eilish:
– När någon du ser upp till beundrar din musik – det är något jag inte riktigt kan beskriva. Särskilt när jag tänker på några av artisterna jag själv växte upp med som nu gillar min musik. Det är otroligt.

Att bli utsedd till talesperson för ”den supersorgsna generationen” och psykisk ohälsa bland unga:
– Det var en fras jag använde om min lilla vänkrets i låten ”Super sad generation”. Generellt tror jag det handlar om sociala medier och att ha oändligt många att jämföra sig med. Det ger en känsla av otillräcklighet. Men jag tycker mig se en ambition till förändring. Naturligtvis finns en massa sorg, men jag känner också stort hopp för min generation.