Själfulla insikter med Tomas Andersson Wij

Publicerad 2020-11-20

Tomas Andersson Wij har gjort ett mitt i livet-album om att stanna upp, reflektera och gå vidare.

ALBUM Möjligen inte den mest direkta skivan som Tomas Andersson Wij har gjort, men tveklöst en av de snyggaste och mest tänkvärda.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Tomas Andersson Wij
Högre än händerna når
Playground


POP ”Sorgens gåva är en vidgad blick men du måste sluta jaga det du aldrig fick” sjunger Tomas Andersson Wij på singeln ”Sträck ut dina armar”.

”Allt kommer inte bli bra”, konstaterar han i en låttitel.

I pressreleasen till sitt tolfte album skriver han att det här är ”texter om att ha levt ett tag och tvingas komma på varför och hur man ska fortsätta”.

Inte heller den här gången försöker rocktrubaduren från Fruängen och Gröndal på minsta sätt att flörta med kidsen. 48-åringen gör musik för sig själv och den trogna publik som har vuxit upp med honom de senaste 20 åren. Som vet att livet inte blir enklare med tiden men lyckas hitta något slags trygghet i erfarenheterna. ”Vi är vilse men det har vi varit förr”, för att citera ytterligare en rad, ur finallåten ”Hem innan det blir mörkt”.

”Högre än händerna når” handlar en hel del om att stanna upp och ta reda på vad som är viktigt. Inte minst gestaltat av en relation som slarvades bort men gick att göra hel igen, och den osäkert trevande vägen dit.

Men även musikaliskt. Efter en längre period av turnerande var Tomas Andersson Wij trött på sig själv och sitt uttryck. Han ägnade en vår åt promenader och planlöst pianospelande innan han träffade Axel Jonsson-Stridbeck, gitarrist, producent och son till Plura. De började ses i Axels studio och lyssna på musik, från The National till Frank Ocean och annan modern r’n’b,

Vilket satte fart på kreativiteten. Albumet som Tomas och Axel har skulpterat fram placerar den här artistens väldigt klassiska singer-songwriter-rötter i ett luftigt sound där gitarrerna kanske är ovanligt få och finishen möjligen lite mer elegant och slick än vi har vant oss vid.

Men det spartanska skapar spänning och lyfter inte minst fram rösten och texterna. Den berömde historieberättaren och Sverige-skildraren Tomas Andersson Wij märks möjligen lite mindre här, även om till exempel bilderna från Thåströms barndomskvarter i ”Högdalen centrum” är glasklart fångade. I stället ligger mycket fokus på existentialism och självrannsakan, framför allt i den lysande ”Läppstift på en gris”.

Det ger ett album som kan verka aningen mindre omedelbart än somligt annat med den här artisten. Men när låtarna väl vecklar ut sig känns flera av dem som något av det mest själfulla och tänkvärda vi har fått från Tomas Andersson Wij.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik