Spellista: De 99 tuffaste och bästa låtarna från 2019

Mattias Kling

helskärm

SPELLISTA Då var vi här igen. Ett nytt år har precis anlänt och med detta fler summeringar och analyser av det gångna än det egentligen går att ha koll på.

Själv väljer jag ett lite, för mig, annorlunda sätt att sammanfatta 2019.

Nämligen genom 99 låtar som alla satte sin prägel på det år som gick.

Jag bestämde mig egentligen ganska tidigt i höstas för att jag inte skulle göra några årsbästalistor av konventionellt snitt över det år som då nyss hade passerat halvtidsvilan.

Det finns en rad skäl till detta. Ett bidragande att jag, när jag beslutade att avveckla mig själv som betald musiktyckare och -rankare för lite mer än två år sedan, beslutade mig för att jag skulle ha en mer tillåtande och spontan syn på mitt lyssnande och tyckande. Inte tvångsmässigt gradera upplevelser utifrån varandra, utan i stället njuta av dem som de var. Oavsett om de skulle värderas högre eller lägre än någon annan utgåva eller upplevelse.

Vi kan kalla det för min egen avprogrammering efter över två decennier som musikskribent i en eller annan form, de sista 15 med huvudansvaret för den lite grövre musiken på Aftonbladet. En sådan tillvaro, hur eftertraktansvärd och genuint skitkul den än är, omges nämligen av en lång rad måsten. Skivor som måste lyssnas på vare sig du vill eller inte, konserter som måste bevakas och listor som måste skrivas. Otroligt kul och något som jag i pojkhemmet hemma i Kalmar på 1980-talet inte ens vågade drömma om att till viss del kunna försörja mig på, men samtidigt också något som gör att många kollegor tappar något av det viktigaste när det gäller att förhålla sig till musik: passion och engagemang.

Så när jag lämnade över Aftonbladetpennan till Sofia Bergström i november 2017 så bestämde jag mig för att låta mitt lyssnande bli passionsstyrt igen. Önskade jag bara en hel vecka gräva ner näsan i exempelvis George Jones, Jedi Mind Tricks eller Tim Barrys respektive diskografier, då skulle jag göra just det. Oavsett om Five Finger Death Punch eller någon annan hårdrocksdignitär ämnade avlossa nytt material. Lusten skulle styra. Alla måsten vara underordnade.

Det sista av dessa måsten försvann, väldigt beklagligt och hjärtslitande måste jag tillägga, under förra sommaren då jag fick veta att Close-Up Magazine skulle lägga ner verksamheten. Det handlar ändå om en publikation som till stora delar har fostrat mig och låtit mig växa och utvecklas, och en entusiastutgåva jag känner mig stolt över att ha fått bidra till i mer än halva mitt liv.

Men avvecklingen av denna Sveriges mest långlivade metalpublikation innebar också att det där sista måstet försvann. Nämligen att smått panikartat sammanfatta året redan i början av oktober, med överläppen småsvettig över att eventuellt ha kunnat missa något eller för eventuella kvalitetstoppar som skulle befinna sig mellan pressläggning och själva nyårsafton. Även denna lätt ångestridna hösttradition försvann också, och med det också det sista av de åtaganden jag faktiskt anmält mig till – vare sig det var 1996, eller tidigare eller senare.

Därför gör jag nu i stället något annorlunda. Visst hade jag kunnat slentrianslänga ihop en konventionell lista över de passerade tolv månadernas albumsläpp och skrivit högtravande ord om exceptionaliteten hos exempelvis Cult Of Lunas ”A dawn to fear”, Blood Incantations ”Hidden history of the human race”, Wormwoods ”Nattarvet” eller Bad Religions ”Age of unreason”. Det hade varit både enkelt och förväntat. Men för mig aningen ospännande.

I stället följer jag den form jag har publicerat mig här på Aftonbladet Musik under året: Genom att lista 99 låtar som säger något om den tid vi lever i, eller som bara är så bra att de måste lyssnas på. Naturligtvis ett hästjobb i sig och något som kräver viktning och uteslutning om något, men samtidigt en för mig ny form av årssammanfattning.

Så här har ni dem. De 99 låtar jag anser sammanfattar 2019 bäst. En väldigt genreskiftande och brokig samling kompositioner så klart, där det kanske är svårt att se något som helst samband mellan Devin Townsends musikalprog och Tomb Molds neanderthalardöds men där den röda tråden är att jag tycker att allt är förbannat bra. På ett eller annat sätt.

Som alltid – spela högt eller låt bli.

LYSSNA PÅ ÄLDRE MÅNADSLISTOR HÄR!

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik