Julien Baker balanserar på gränsen till briljant

Publicerad 2021-02-26

Däcka i taxibilar och giftig medicin som bränner rakt igenom magen – Julien Baker räds inte svärtan på sitt tredje album.

ALBUM När Julien Baker tyglar sig från att trycka på alla känsloknappar samtidigt blir musiken magnetisk.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Julien Baker
Little oblivions
Matador/Playground


POP För två år sedan bildade Julien Baker bandet Boygenius tillsammans med Phoebe Bridgers och Lucy Dacus. I synnerhet Bridgers och Baker är strålande exempel på den nya generationens singer-songwriter. Med ett rent perspektiv på traditionen, halsbrytande texter som inte räds det nattsvarta och en dov ton av grunge landar de i någonting organiskt och modernt: en vansinnigt sorglig emopop.

Julien Bakers uttryck är summan av ett liv snarare än influenser. 25-åringen växte upp i en djupt kristen familj i Memphis-förorten Germantown. Där mötte hon musiken i kyrkan. Green Day och tv-kanalen VH1 blev inkörsporten till punk, hardcore och metal. Som ung tonåring kämpade hon med missbruk men räddades av sitt engagemang i straight edge-rörelsen. Efter år av hemlighetsmakeri – skrämd av vänner som skickats på samtalsterapi och sparkats ur sina hem – kom hon som 17-åring ut som gay. Allt detta bor i musiken.

Julien Baker debuterade med röst och gitarr, men smyckade på andra albumet ut sina sånger allt mer. På tredje albumet, mixat av Craig Silvey (The National, Florence & The Machine, Arcade Fire), spelar Baker själv rollen som ett smärre rockband. Det är naturligt för varje artist att vilja vidare, men den maffiga fonden är inte alltid till gagn för musiken. Bara Bakers röst – för att inte tala om hennes gitarrspel – har en sådan inneboende laddning att övriga element ofta mest stör.

”Little oblivions” saknar inte höjdpunkter för det. Boygenius-gästade ”Favor” är fri, psykedelisk pop. Glimtvis snuddar Baker även vid Death Cab For Cuties skimrande sensibilitet. Låtar som kortfilmer att hypnotiseras av, med minutiöst poetiska texter, där varje mollklingande piano och krispig gitarr är placerad med kirurgisk precision. Ett uttryck som dock bygger på en ömtålig balansgång. Albumets singlar slår, trots sina förrädiskt lovande ansatser, över i onödig ”feeling”.

I albumets näst sista spår ”Highlight reel” lyckas balansen emellertid med bravur. Musik som är intensivt elektrisk, men ändå håller oss på halster.
BÄSTA SPÅR: ”Highlight reel”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik