Tiden hinner till och med i kapp Beatles
Publicerad 2022-11-11
BOX Albumet ”Revolver” återutges för femtioelfte gången.
Det är inte enbart positivt.
The Beatles
Revolver (super deluxe)
Apple/Universal
I en ståupprutin från början av 90-talet försöker komikern Bill Hicks att övertyga publiken om att droger visst har positiva effekter.
Alla som inte håller med kan dra hem och slänga alla sina skivor. Gissa om artisterna som spelade in dem var höga. Oh, dear.
Hicks tar Beatles som exempel:
”Beatles var så jävla höga att de lät Ringo sjunga ett par låtar.”
Bill är något på spåren.
Det är ingen hemlighet att Beatles gick från att ”bara” vara unga popidoler till att på allvar betraktas som vuxna konstnärer på ”Revolver”. Medlemmarna nådde inte dit genom att dricka te. Musiken och texterna byggde rätt mycket på att Beatles hade upptäckt groovy substanser. Låten ”She said she said” är exempelvis inspirerad av en tripp som John Lennon tog med skådespelaren Peter Fonda. Paul McCartney har i sin tur kallat ”Got to get you into my life” för en kärleksförklaring till marijuana.
Detta är inget brandtal för knark. Moralpolisen kan slå av blåljusen, tack. ”Revolver” har alltid varit en sedelärande historia. Här finns ett par lika tunga argument för att spola kröken för gott och aldrig ta ett förbjudet piller igen.
Som att George Harrison tyckte att en sitar vore en bra idé. Eller Ringo Starrs larviga cirkusnummer ”Yellow submarine”, en tidig prototyp för den digitala grodan Crazy Frog och Mora Träsk.
På ”Revolver” byggde Beatles trampolinen som de hoppade på för att kunna studsa vidare till ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Bandets kreativitet började nå kritisk massa.
Originalskivan finns det inte så mycket att säga om. Den förtjänar ett ännu högre betyg. Frågan är vad man ska göra med den nya boxen?
På ett sätt har Beatles påverkat i princip all pop och rock, och till och med hiphop, som har spelats in sedan 60-talet. Ur ett annat perspektiv hörs de knappt alls i dagens musik. Precis som den senaste Elvis Presley-filmen av regissören Baz Luhrmann känns varenda ny box som det sista sättet att pressa fram pengar från något som snart är glömt och borta. Allt andas en viss desperation. Tiden gör allting irrelevant, förr eller senare.
Och så fort ett inbitet Beatles-fan tror att hen är klar – här är ”Revolver” en gång till, denna gång med en helt ny stereomix av Giles Martin, mer känd som producenten George Martins son, och en version som passar ljudformatet Dolby Atmos.
Det råder ingen tvekan om att boxen är lika välgjord och påkostad som Martins tidigare renoveringar av exempelvis ”White album” och ”Sgt Pepper”. Nya stereomixen låter, i mina öron, fantastisk. Den är något annat än de äldre stereomixarna som sliter isär instrumenten och sången på ett primitivt sätt.
Här nyttjar Giles Martin samma teknik som Peter Jackson använde för att putsa upp arkivmaterialet i den makalösa dokumentären ”Get back”, vilket lite förenklat går ut på att separera musik som tidigare fanns på en kanal för att kunna lyfta fram och förstärka fler detaljer. Alla håller dock inte med om att Giles Martin har förbättrat originalen. I sitt nyhetsbrev skriver den amerikanska branschexperten och sluggern Bob Lefsetz att han föredrar nya ”Revolver” framför Giles andra nybyggen eftersom musiken inte skiljer sig åt lika mycket från originalalbumen i stereo och mono.
Det må så vara. Lefsetz påstår också att hi-res-versionen som finns på den strömmade franska musiktjänsten Qobuz, som har en högre upplösning än en cd-skiva, låter mycket bättre än boxen. Jag har jämfört Qobuz och boxens cd-skivor på en anläggning som kostar mer än vad de flesta brukar lägga på en ny bil och hör verkligen inte en lika stor skillnad. Det låter tvärtom likadant.
Det skjuter dock inte ner Bob Lefsetz poäng. Om du redan äger ”Revolver”, eller om du har skivan på en strömmad musiktjänst med hifi-ljud, blir behovet av ”super deluxe”-varianten försumbar.
Sedan är det fascinerande att höra alla outtakes där bland annat singeln ”Rain” presenteras i sitt riktiga tempo och där ”Yellow submarine” sakta växer fram ur en spartansk och radikalt annorlunda demo med John Lennon. ”Revolver” var en av de sista gångerna som gruppen försökte skapa något tillsammans. Det finns en gemensam och gränslös glädje i studion som senare gick förlorad. Framför allt visar skisserna att även Beatles behövde jobba på sina idéer innan de blev klassiker, om och om igen. På demostadiet är ”Revolver” inte alls samma skiva. Snarare rätt trevande och mänsklig.
Men för att orka lyssna på alla dessa alternativa tagningar flera gånger krävs det nog något mer än en stor stark.
BÄSTA SPÅR: På originalalbumet? Allt utom ”Yellow submarine”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik