Musikredaktionen utser årets bästa album 2021

Uppdaterad 2021-12-18 | Publicerad 2021-12-17

ÅRSLISTOR Aftonbladets musikrecensenter Markus Larsson, Natasha Azarmi, Håkan Steen, Per Magnusson och Sofia Bergström rankar sina tio bästa album från 2021.

Olivia Rodrigo var så mycket mer än låten ”Driver’s licensce”. Hennes debutalbum ”Sour” ligger högt på två av musikredaktionens listor.

Natasha Azarmi:

Den kanadensiska sångaren, hiphopartisten och filmmakaren Mustafa blandade folkmusik och r’n’b med ord som inte gick att skaka av sig.

1 WHEN SMOKE RISES (MUSTAFA)
De två vännerna på omslaget ser glada ut där de sitter vid bordet, nästan bekymmerslösa. Det är en bild på Mustafa och rapparen Smoke Dawg. Mustafa tillägnar albumet till sin vän, Smoke Dawg gick nämligen bort 2018 till följd av gatuvåldet i hemstaden Toronto.
”When smoke rises” är Mustafas hyllning till kamraterna han har förlorat men också en förhoppning om att det ska gå bra för de som är kvar. Trots att han på ”Separate” sjunger ”You know everyone I touch never makes it through”
På 24-åringens debut sker det spännande mötet mellan folkmusik och r'n'b. Här finns också stora samarbetspartners, brittiska stornamn som Jamie XX och James Blake har producerat flera av låtarna. Men det är Mustafa själv, och inte minst hans känslomässigt släpiga röst, som är stjärnan. Han sjunger ofta lugnt och kontrollerat men ibland får smärtan sväva fritt. Lyssna bara på den vackra falsetten i ”Capo” eller på ”Ali”, där gråten ständigt finns i halsen.

2 HOME VIDEO (LUCY DACUS)
Lucy Dacus har alltid varit en skicklig låtskrivare. Men när 26-åringen blickar inåt och blir mer personlig händer något med musiken. På ”Home video” är de självbiografiska berättelserna från tonåren gripande råa. När Dacus sjunger om att bli kär i sin bästa tjejkompis i hemlighet, eller när hon berättar om mötet med kompisen som inte längre vill leva, går orden inte att skaka av sig.


3 TAPE 2/FOMALHAUT (BERWYN)
Det är som att höra en gammal vän berätta om allt han har varit med om. Kanske beror det på Berwyns omsorgsfulla sätt att rappa på, som om han fortfarande letar efter orden. Över lågmäld hiphop och avskalade pianoballader öppnar han upp sig om hemlösheten, mamman i fängelse och den osäkra migrationsstatusen som gör att han inte känner sig hemma någonstans. Men bland allt det svåra finns också hoppfulla rader om ett enklare liv.


4 SOUR (OLIVIA RODRIGO)
Olivia Rodrigos hjärtesorg har präglat popmusiken under hela 2021. ”Sour” bär hjärtat utanför kroppen med personliga minnen och en och annan förhoppning. Den starkaste av dem kommer någonstans mot slutet: ”I hope you're happy, but don't be happier”.


5 MONTERO (LIL NAS X)
Tänk att Lil Nas X brukade kallas för en one hit wonder. ”Montero” är ett färgstarkt och fängslande bevis på att rapparens queera hiphop-revolution är här för att stanna.


6 COLLAPSED IN SUNBEAMS (ARLO PARKS)
”I’d lick the grief right off your lips/You do your eyes like Robert Smith”. Arlo Parks debutalbum är fyllt till bredden av ömsinta textrader som gör henne till en av årets bästa berättare.


7 HAPPIER THAN EVER (BILLIE EILISH)
Musiken rör sig sällan i det mörker som präglade debuten. Men det gör orden, som ofta är en käftsmäll mot paparazzifotografer, expojkvänner och skivbolagschefer. ”Happier than ever” är ett magnifikt album där Billie Eilish tar tillbaka sin historia, låt för låt.

8 SMILING WITH NO TEETH (GENESIS OWUSU)
Sångaren tillika rapparen skapar ett självklart möte mellan jazz, funk, hiphop och folkmusik. Den experimentella ljudbilden är rik på fantasi, samtidigt som historierna om rasism och psykisk ohälsa är smärtsamt äkta.


9 HERALD (ODETTE)
I musiken har Odette aldrig bråttom. ”Herald” består nästan bara av ballader där den australiensiska singer-songwritern ventilerar sina känslor. Och som hon sjunger, som om livet hänger på hur mycket hon orkar ta i.


10 MOODSWINGS IN THIS ORDER (DPR IAN)
Christian Yus låtar tar alltid avstamp i hans ångest. Över en detaljrik och dramatisk ljudbild skildrar han både självtvivel och hjärtesorg med en imponerande naturlighet.


David Ritschards gråtvalser och disktrascountry var årets höjdpunkt för Håkan Steen.

Håkan Steen:

Tack vare albumet ”Blåbärskungen” börjar Bajen-croonern David Ritschard bli något större än en lokal folkhjälte i Stockholm.

1 BLÅBÄRSKUNGEN (DAVID RITSCHARD)
Inget album i år gjorde mig gladare än det här. David Ritschard levererar något så ovanligt som känslosam, välformulerad, klassmedveten och inte minst underhållande country på svenska. 32-åringen må sjunga på bredast tänkbara stockholmska men har ett tilltal och en uppenbarelse så avväpnande att de flesta som väl får höra honom brukar kapitulera, oavsett geografiska, musikaliska eller rentav ideologiska preferenser.
Solodebuten i eget namn hette ”Brobrännaren” men folkhjälten från Bajen-land bygger betydligt mer än han bränner.
För låtarna på hans andra album förmedlar så mycket värme, mänsklighet och pricksäkert berättande om hur livet egentligen är att det blir i princip omöjligt att inte såväl relatera som sympatisera.
Musikaliskt förvaltar han kärleksfullt både amerikansk honkytonktradition och halvt bortglömd svensktoppscountry men mixar med souligt blås och popdirekta melodier som får allt att låta både här och nu.
”När du reser dig”, ”Sverigerocken” och ”Sockenplan revisited” är bara tre skäl till varför ”Blåbärskungen” blev min mest spelade skiva 2021.


2 SOFT ROCK (ANDREAS MATTSSON)
Till våren är det 30 år sedan Andreas Mattsson och hans Popsicle debuterade med ep:n ”Template”. Jag debuterade som musikskribent ungefär samtidigt. Förmodligen finns det ett samband mellan den detaljen och att jag nu blir så berörd av Mattssons fjärde soloalbum, för det handlar mycket om hur då plötsligt blev nu och allt som hände – och inte hände – på vägen. Sedan är det givetvis en utsökt samling vackert arrangerade popsånger också.


3 IN THESE SILENT DAYS (BRANDI CARLILE)
Många inom det som brukar kallas americana gör utmärkta skivor år efter år men når aldrig utanför genrens innersta krets av entusiaster. Brandi Carlile har ända sedan debuten för 16 år sedan haft en betydligt bredare utblick. Det är inte minst för att hon gifter ihop sin livserfarna lyrik med influenser från både Elton John och Black Sabbath som sjunde albumet är hennes hittills bästa.

4 UTOPIAN ASHES (BOBBY GILLESPIE & JEHNNY BETH)
Primal Scream-legendaren och Savages-profilen gör ett klassiskt snittat duettalbum om kärleksblues, i rakt nedstigande led från Nancy & Lee och GramEmmylou.


5 DADDY’S HOME (ST VINCENT)
Annie Clark placerar sin konceptuella popvision i det tidiga 70-talet, med sällsynt känsla för detaljer och en svårt suggestiv mix av sleaze, hudlöshet och svart humor.


6 IGNORANCE (THE WEATHER STATION)
Toronto-baserade Tamara Lindeman bygger ut sin folkpop med nerviga impulser från Kate Bush och jazz på ett rakt igenom angeläget album inspirerat av klimatkrisen.


7 DOM SOM SKINER (THÅSTRÖM)
Även om gitarrerna får stå tillbaka för maskiner och låtarna drar mot såväl isande synthrock som febrig spoken word låter allt väldigt mycket Thåström, på det bästa av sätt.


8 DREAM OF INDEPENDENCE (FRIDA HYVÖNEN)
När hon hittar sätt att göra pop om begravningar och klimakteriet, eller tänjer ut väl valda vokaler i ”14 at 41”, är Frida Hyvönen en helt unik artist.


9 ÄNTLIGEN BORTA (JAKOB HELLMAN)
Svensk pophistorias mest omöjliga uppföljare visade sig inte omöjlig alls. ”Äntligen borta” låter fortfarande väldigt Hellman, bara 30 år äldre och med en lite mer existentiell blick.


10 A SOUTHERN GOTHIC (ADIA VICTORIA)
Titeln säger egentligen allt. Ett sjudande T-Bone Burnett-producerat möte mellan blues, soul och country, med Matt Berninger-duetten ”South for the winter” som mäktig final.


Så här glad blev Clairo till vänster när hon fick höra att Per Magnusson korar ”Sling” till årets bästa album.

Per Magnusson:

Clairo skrev en samling långsamt blommande sånger att hålla i handen genom årstiderna.

1 SLING (CLAIRO)
Claire Cottrill lät först tala om sig på Youtube med sovrumspärlan ”Pretty girl”. Hon växte genom softrockiga debuten ”Immunity”. Mitt i sommaren stod 22-åringen från Massachusetts i full blom med ”Sling”. I sällskap av den samtida popmusikens mest subtila producent, Jack Antonoff, gjorde Clairo som Taylor Swift: tog på sig koftan och lämnade stan. För en bergstopp i Catskills, norr om New York, där David Bowies aska är spridd. I disigt lantlig avskildhet målade hon och Antonoff varsamma akvareller av forsande vattenfall, regntunga himlar och skog. De målade med 70-talets smakfulla palett, med mellotroner och Moog-syntar. Resultatet är årets mest motsträviga popmusik. Texterna kretsar kring psykisk ohälsa och hur hunden Joanie hjälpt artisten att hitta hälsosamma rutiner och bli mer vän med sig själv. Med stor integritet och lekfull punkighet är ”Sling” också osvikligt modern. En samling långsamt blommande sånger att hålla i handen genom årstiderna.

2 STILL OVER IT (SUMMER WALKER)
Till slut kom det ljuva r’n’b-album som året väntat på. Som bara flyter. Mjuk, lyxkantad musik med stråkar och saxofon. Vänder du ambientörat till går det utmärkt att använda ”Still over it” som söndagsförströelse. Men under den polerade ytan döljer sig ett skilsmässodrama. Summer Walker skildrar med uppriktig sårbarhet splittringen av en liten familj.

3 SOUR (OLIVIA RODRIGO)
Årets mest odiskutabla popfenomen fullkomligt strösslar med ess: ”Traitor”, ”Drivers license”, ”1 step forward 3 steps back”, ”Hope ur ok”. Fascinerande: hur 18-åringen med ilsken närvaro aldrig släpper taget om dem. ”Sour” är elva sånger som bara skrivs en gång i livet. När himlen faller ner framför ögonen och allt du trodde på lägger sig ner för att dö.


4 VULTURE PRINCE (AROOJ AFTAB)
Den Pakistan-födda artistens tolkning av ghasel, en diktform i den arabiska och persiska litteraturen, resulterar i ljuvligt längtansfulla musik. ”Vulture prince” har stoisk skönhet.


5 THE NEARER THE FOUNTAIN, MORE PURE THE STREAM FLOWS (DAMON ALBARN)
Albarn virade in sig i sin mysigaste Shetlandsull och flydde till Island med en orkester. Han slutförde allt i en kulen lada i Devon, med John Clares dikter i duffelrockens innerficka.


6 PEACE OR LOVE (KINGS OF CONVENIENCE)
I somras kom Bergenduons första musik på tolv år. Processen pågick i fem städer och fem år. Ändå låter ”Peace or love” lätt som junivinden genom kornfälten.


7 COLLAPSED IN SUNBEAMS (ARLO PARKS)
Med ena foten i Stone Roses och den andra i Frank Ocean författade en ovanligt klok 21-åring årets mest ömsint empatiska dagbokspop.


8 CALL ME IF YOU GET LOST (TYLER, THE CREATOR)
”Sir Tyler Baudelaire” pysslar med en modern tolkning av soul snarare än traditionell hiphop. Sexton stycken rap om yachter och triangeldramer bildar en fri mosaik att förirra sig i.


9 STAR-CROSSED (KACEY MUSGRAVES)
Det tog några lyssningar – albumet ”Golden hour” piskade ju upp orimligt höga förväntningar – men sedan vecklade Musgraves moderna tragedi ut sig till en oemotståndlig höstkokong.


10 SOMEWHERE (SUN JUNE)
Med våren kom Austin-kvintetten med sitt fläckfria bandnamn, sin viktlösa pop och all sin bitterljuva längtan.


Converge och Chelsea Wolfe ser tuffare ut i en skog än du.

Sofia Bergström:

Converge och Chelsea Wolfe skapade en metalhybrid som nådde nirvana.

1 BLOODMOON: I (CONVERGE, CHELSEA WOLFE)
Ensam är inte alltid stark. Det är en lärdom som blivit glasklar under pandemin, men som också hardcorebandet Converge och singer-songwritern Chelsea Wolfe har tagit fasta på. När de möts långt utanför sina bekvämlighetszoner på samarbetsalbumet ”Bloodmoon: I” uppstår något särdeles unikt och uttrycksfullt som ingen av de inblandade har lyckats åstadkomma på egen hand. ”Bloodmoon: I” är en häpnadsväckande hybrid som slingrar sig fram genom garagerock, doom, hardcore, grunge, punk, post-metal och gothrock. Och kraftiga kontraster krattar manegen för förlösande urladdningar. Om det så är växelsången mellan Wolfes stämningsfulla röst och Jacob Bannons rasande vrål, eller när atmosfären drastiskt pendlar mellan dunkel och dramatisk. ”Coil” är kronan på det vackra verket. Låtens dramatiska upptrappning, som bland annat bärs upp av ståtliga stråkar, är det närmaste man kommer till nirvana.

2 LAKE DRINKER (HORNDAL)
Hårdrock och arbetarklass har länge gått hand i hand. Med svenska Horndal blir kopplingen starkare än någonsin. På debutskivan ”Remains” skildrade bandet sin hemorts förkrossande förlust av det lokala järn- och sågverket i slutet av 1970-talet. Uppföljaren fångar i stället frustrationen och oron inför glesbygdens framtid och potentiella förfall. Berättargreppet är gripande, och musiken lika smutsig som sotmolnen över de brittiska industristäder där hårdrocken en gång föddes.


3 VI OVERLEVDE (BIZARREKULT)
Norge producerar säkert lika många black metal-band som burkar med makrill i tomatsås, men soloprojektet Bizarrekult är unikt i sitt slag. När grundaren Roman kombinerar sitt sibiriska ursprung med skandinavisk svärta blir debutskivan ”Vi överlevde” lika kylig och fientlig som hemlandets stränga vintrar. Det bästa av allt: det här bara början på besten som är Bizarrekult.


4 HUSHED AND GRIM (MASTODON)
Mastodons förmåga att omfamna det svåra och smärtsamma saknar än en gång motstycke. Den amerikanska metalaktens första dubbelalbum i karriären är en förlösande terapisession.


5 CHAOS REIGNS (WOLVES IN HAZE)
Göteborgstrions andra album tog expressvägen direkt in i mitt hårdrockshjärta. Den rasande intensiva mixen av stoner, doom, punk och thrash är mer potent än apotekets Viagraförråd.


6 VISCERA (DEMON HEAD)
Danskarnas diaboliska rock fick mig omedelbart på fall. Svärtan och sorgen i sångaren Marcus Ferriera Larsens röst är fullständigt förkrossande.


7 ARKIVET (WORMWOOD)
Magstark melankoli och misär – genom kompetent konceptuellt berättande och med fingertoppskänsla för drabbande melodier – gör Norrtäljebandets tredje skiva lika maffig som minnesvärd.


8 TALES OF OTHERTIME (STORMKEEP)
Att bekanta sig med Denverbandets andra skiva är som att kliva rakt in i 90-talets black metal-scen — om den hade utspelat sig under medeltidsveckan på Gotland.


9 ECHOES OF THE SOUL (CRYPTA)
Det brasiliansk-holländska dödsmetallbandets debutskiva krossar det mesta i sin väg. ”Echoes of the soul” borde spelas som hissmusik på väg ner till helvetet.


10 WHERE THE GLOOM BECOMES SOUND (TRIBULATION)
Tribulation upphör aldrig att fascinera och förtrolla. Svanesången från bandets gitarrist Jonathan Hultén är en sublim uppvisning i skönhet och styrka.


Dave chillar vid en bil.

Markus Larsson:

Den brittiska rapparen Dave släppte glimrande rapnoveller om hur det mesta är åt helvete.

1 WE'RE ALL ALONE IN THIS TOGETHER (DAVE)
“I got a message from a kid on Sunday morning/Said he don’t know what to do and that he’s thinking of killing himself/Me and him got more in common than he thinks.” Det finns inget lättsamt med ”We're all alone in this together”. Den brittisk-nigerianske rapparen David Orobosa Omoregie är lika allvarlig som Marvin Gaye på omslaget till ”What's goin’ on”. De desillusionerade låtarna fungerar, som så mycket annat på 2020-talet, som både dagböcker och debattinlägg. De tar in en bruten värld: nihilismen och hopplösheten som växer bland de unga och segregerade, fattigdom och flyktingar, mäns våld mot kvinnor och politik som skyddar en procent av befolkningen och skiter i resten. Dave vill säga så mycket att han spränger traditionella låtstrukturer. ”Heartattack” är tio minuter lång, innehåller över 2000 ord och lyckas vara hypnotisk varenda sekund. Uppgörelsen med klass och rasism i ”Three rivers” är inte långt efter. De långsamma, fallande pianoackorden och Daves gudabenådade lyrik kommer att dröja sig kvar långt efter att klockorna ringt ut ännu ett förbannat år.

2 NINE (SAULT)
”Nine” är det hemliga London-kollektivets tredje album på drygt ett år. Förutom producenten Inflo, som även satte sitt namn under tre av de bästa låtarna på Adeles senaste album, vet ingen vilka medlemmarna är. Albumet existerade bara i 99 dagar innan musiken försvann. ”Nine” finns dock kvar på Youtube. Låtarnas melodier är ofta lika enkla som barnramsor. Under dem kokar en fantastisk blandning av grime, soul, jazz och funk. Skivan får Storbritannien att kännas som en dystopi.


3 I DON’T LIVE HERE ANYMORE (THE WAR ON DRUGS)
Det var lika svårt som någonsin förut att inte hänföras av Adam Granduciels romantiska musikbygge. Musiken stannar som vanligt någonstans mellan 80-talets spegelblanka FM-rock och Neil Youngs prärier. Få andra uttrycker en lika stor förundran för vad musik kan vara och betyda som The War On Drugs.


4 BLACK TO THE FUTURE (SONS OF KEMET)
London brinner igen. På ”Black to the future” presenterar den mäktiga kvartetten ledda av Shabaka Hutchings ännu en afrocentrisk och kokande molotovcocktail där mängder av genrer förenas i en protestmarsch av modern framtidsjazz.


5 30 (ADELE)
”To be loved” är inte det enda spåret där Adele placerar sig däruppe med Dusty Springfield och Donny Hathaway. Men över ett piano som slår ackorden så långsamt att man tror att låten ska stanna upp och sluta framkallar hon en orkan av soul som skövlar allt. Styrka: kategori fem.


6 DONDA (KANYE WEST)
”Donda” är Kanye Wests motsvarighet till Pink Floyds ”The wall” – ett album som nästan går under av sina ambitioner. Men världen behöver mer artistisk galenskap, inte mindre.


7 THE MOON AND STARS: PRESCRIPTIONS FOR DREAMERS (VALERIE JUNE)
Någonstans inbillar jag mig att Valerie June lyckas fånga hur hemstaden Memphis ska låta i dag, år 2021. Kosmisk amerikansk soul. Det är inte underligt att Bob Dylan är ett fan.


8 UTOPIAN ASHES (BOBBY GILLESPIE & JEHNNY BETH)
Inspelningarna med Nancy Sinatra och Lee Hazelwood har alltid fascinerat romantikern Bobby Gillespie. ”Utopian ashes” låter dock inte som hippa Bond-låtar på 60-talet. Det fångar ljudet av hur ett olyckligt par slänger sina krossade hjärtan på ett köksgolv i Glasgow.


9 ON THE ASYLUM (JOHAN LINDSTRÖM SEPTETT)
Ett av Sveriges bästa band, oavsett genre. Om ”Twin peaks” hade utspelat sig i forna DDR skulle Johan Lindström Septett ha varit tv-seriens husband.


10 RAISE THE ROOF (ROBERT PLANT & ALISON KRAUSS)
Duons americana existerar ofta i ett alldeles eget universum. Musiken verkar vara i ett spöklandskap någonstans mellan vinjetten till ”True detective” och en öken.



Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik