Kite fångar ensamheten med syntpop och isdans
Publicerad 2025-02-02
KONSERT Kite kan detta med att tänja på konsertkonceptet. Med isshowen ”Kite on ice” tar de allt ett steg – förlåt, skär – längre.
Vackrast är föreställningen när duon fångar ensamhet och alienation med syntpop och isdans.
”Kite on ice”
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: 13 000 (slutsålt). Längd: 2 timmar med paus i mitten. Bäst: ”Heartless places”, med Nina Persson som tränade konståkning som tonåring – och ”Dance again”. Sämst: En teknisk fadäs i andra akten bryter förtrollningen en smula. Fråga: Vad blir nästa grej? Kite simmar konstsim?
Tillsammans med The Ark och Melody Club var Nicklas Stenemos The Mo den heliga treenigheten i min hemstad Växjö i början av nollnolltalet. Det talades till och med om Växjövågen. Stenemo hade redan då låtskrivartalang och en röst i rakt nedstigande led från David Bowie och Brett Anderson.
2008 bildade Stenemo Kite tillsammans med Christian Berg (Yvonne, Strip Music). Sedan dess har den småländska duon – utan att varken ha gett ut ett album eller skrivit kontrakt med ett större skivbolag – spelat sig till en närmast sektlik publik.
Inte minst har bandet gjort sig kända för att tänja på konsertkonceptet. 2015 uppträdde duon på Cosmonova i Stockholm, 2019 gjorde de en tv-sänd konsert på Kungliga Operan och 2023 var de nära att slå Kiss publikrekord på Dalhalla.
Inspirerade av ”Disney on ice” har de nu även sålt ut en nyrenoverad Avicii Arena med isshowen ”Kite on ice”. Att bandets taniga logga i kväll pryder utsidan av Globen torde ge de tidiga fansen gåshud.
Den blåvitt blankspolade isen – med ett modernt arenascenbygge i mitten – är en fascinerande syn. Ovissheten om vad som överhuvudtaget väntar bidrar till en andäktig stämning minuterna före konserten.
Öppningen är bortom suggestiv. Blått ljus blinkar runt sargen och de åtta musikerna skrider in på isen, försiktigt, som för att inte halka, eller bara ta in stunden. En statisk synt stegrar för att till slut explodera i öppningen ”My girl and I”, samtidigt som röda laserpelare fyller Globen.
När Helsinki Rockettes, världsmästare i synkroniserad konståkning, äntrar arenan i tredje låten ”I can’t stand” utbryter stort jubel. Och visst är det förtrollande att se de sexton svartsminkade åkarna röra sig i snygg koreografi över isen. När duon själv ger sig ut på skrillorna i nästa låt, ”Glassy eyes”, blir det inte riktigt lika graciöst – mer rörande och skört.
Vackrast är konserten just i symbiosen mellan musik och skridskoåkning; när Kite fångar ensamhet och alienation med syntpop och isdans. Som när fler och fler åkare med neonstavar i händerna ansluter till en cirkel runt scenen i ”Heaven and hell”. Eller när två kärlekskranka ismaskiner sorgset släpar i varsitt hörn, i perfekt samklang med balladen ”Castle of sand”.
Gästerna är även av det mänskliga slaget. Ett av konsertens finaste nummer är när en skridskoåkande Nina Persson i andra akten gästar nya singeln ”Heartless places” – även om viss dramatik uppstår när en av konståkarna råkar tackla Cardigans-sångerskan som tappar micken och faller platt på isen.
När Henric de la Cour och Anna von Hausswolff sjunger duett i finalen ”Losing” gränsar showen till syntopera.
Piruetter, flygskär och stegsekvenser åsido: i Kite hör jag fantastiska melodier, förlorarromantik och småstadens revanschlystnad. Musiken påminner i sina starkaste stunder – särskilt i strålande ”Dance again” – om ett manifest skrivet av någon som har haft persiennerna nerdragna alltför länge, men som nu är på väg ut i natten, i sin finaste kostym.
Växjöpopen hade alltid näven i luften, redan på den legendariska klubben Uffes källare. Jag antar att det var precis det här som Stenemo och hans överdådigt Emmaus-klädda kumpaner drömde om då.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik