Strängens sista skiva rör till tårar
Publicerad 2018-09-28
ALBUM Strängens ”Rock på svenska” är en självutlämnande salut till rocken och ett känslosamt minne av en fallen gitarrhjälte.
Rock på svenska
Strängen
Wild Kingdom/Sound Pollution
ROCK När den forne The Hellacopters-gitarristen Robert ”Strängen” Dahlqvist omkom i februari förra året skakade Rocksverige i grunden.
I en gripande krönika i Svenska Dagbladet beskrev musikern Stefan Sundström sin vän och tidigare bandkollega som en varm, ödmjuk och öppenhjärtig person som hade nära till skratt. Men också till sorg och melankoli: ”Vid sidan av sin solighet vågade han visa upp det mörker som bor i oss alla”.
Som låtskrivare var Strängen inte rädd för att utforska det mörka i människans psyke eller blotta sina egna demoner, om allt från alkoholmissbruk och psykisk ohälsa till brustna relationer.
Även hans gitarrspel kännetecknades av en sorts självutlämnande sårbarhet, genom sättet som han lade ned hjärta och själ i varje riff. Såväl på platta som på scen.
2016 påbörjade Strängen arbetet med sin andra soloskiva, tillsammans med producenten Chips Kiesbye.
Men bara några dagar efter första studiosessionen med resten av bandet fick han ett epilepsianfall hemma i badkaret och drunknade. Endast 40 år gammal.
Med anhörigas godkännande färdigställdes albumet tidigare i år, med titeln som Strängen hade hunnit välja innan sin död: ”Rock på svenska”.
Albumet består av 27 minuter svängig, avslappnad och starkt 80-talspräglad rock, gitarrbetonad förstås, som i viss utsträckning delar musikaliskt DNA med bland andra Thin Lizzy, Ulf Lundell och Roky Erickson.
I sedvanlig Strängen-stil präglas låtarnas innehåll av en sorts avskalad vardagsrealism utan försköningar och uttjatade rockklyschor om sex och droger. Upptempolåten ”Farsan söp ihjäl sig” är ett tydligt exempel om något.
Även ömhudade känsloyttringar som utmanar samhällets snäva syn på maskulinitet får utrymme.
”Alla känslor blir till tårar/När luften går ur” är centrala rader i ömma ”É dé ok”.
Och i ”Bangatan” sjunger Strängen ”Tänker på henne/Hon är fast i mig/Jag är en patetisk figur” med en stämma så spröd att den nästan spricker.
Varje ord, stavelse och betoning levereras så inlevelsefullt, känsloladdat och naket att Strängens smärre skavanker som sångare blir petitesser i sammanhanget.
Under avslutningslåten ”Ingrid”, som han döpte efter sin dotter, når plattan sin känslomässiga kulmen.
Hjärtslitande betraktelser av dottern varvas med hoppfulla löften om att han inte ska upprepa sin pappas misstag: ”Jag minns min farsa skulle hellre va’ fri/Och jag kan lova: sån vill jag inte bli.”
När Strängens innerliga riff, förgyllda med ekande pedal- och ljudeffekter, sakta ebbar ut är inte ett öga torrt.
BÄSTA SPÅR: ”Ingrid”.