Spellista: De 99 tuffaste och bästa låtarna från juni
Uppdaterad 2021-09-10 | Publicerad 2021-07-12
SPELLISTA Hur mycket väger egentligen musik?
Det kan låta som en abstrakt fråga, men jag kan lova att det i realiteten är förbannat tungt. Vare sig det handlar om den grövsta heavy metal eller luftigaste country – Sleeps samtliga riff framstår som fjäderdun i jämförelse.
Lättare då att kånka runt på en spellista, som trots att den innehåller över sju timmars högkvalitativ musik blott väger in på en samling ettor och nollor i streamingmolnet. Scrolla ner och lyssna. Din rygg kommer tacka dig.
Varje musiknörd med fallenhet för det fysiska formatet ställs förr eller senare inför det oundvikliga faktumet att hens ljudliga hobby inte bara är ett inredningsdilemma av det mindre diskreta slaget, du har med åren också en tendens att lägga på dig några trivselton när samlingens samtliga enheter vägs samman.
De senaste 15 månaderna har jag påmints om detta vid minst två tillfällen.
Det började, som det så ofta gör, med en flytt. Efter tio år och ett brustet samboskap några år tidigare skulle hyrestrean vid Vasaparken, ungefär tolv minuter och fyrtioåtta sekunders rask promenad från Aftonbladets redaktionslokaler vid Cityterminalen i Stockholm, bytas ut mot en mindre, aningen sjavigare och definitivt billigare, hyrestvåa på Södermalm, ungefär 25 minuter från jobbet med apostlahästar och kollektivtrafik. Ungefär 20 kvadratmeters bostadsyta skulle bantas bort, och med det också de saker som inte rymdes i den nya bostaden – inklusive några tusen skivor.
Till saken hör nämligen att jag hade lyckats samla på mig uppemot 10 000 cd-enheter, många av dem promoexemplar efter tjugotalet år som musikskribent med någon slags regelbundenhet och det fanns ingen chans att lejonparten av dessa skulle följa med flyttpackningen över Slussen. Således inleddes ett stenhårt gallringsarbete. Två separata högar skapades i arbetsrummet, där en skulle gå till Pudel-Tord för vidare försäljning på Discogs och en skänkarhög till Peter. Mellan tummen och pekfingret gick troligtvis 80 procent av cd-samlingen den vägen och glad blev jag, men gladast blev säkert flyttfirman som drastiskt reducerade antalet knäbrytartunga kartonger att baxa tre våningar upp på Blekingegatan.
Så långt allt gott. Alla ligament och senor hela, inga förslitningsskador så långt ögonen räcker.
Men här kommer den lilla abren. Förutom nämnda platsbitar har jag även lyckats samla på mig en ganska så försvarlig mängd vinylskivor. Den större delen av en kvadratisk hylla med markhöjd på 180 centimeter är proppfylld med det svarta (och ibland färgade) guldet och det här här den stora styrkeövningen egentligen börjar. Bara att packa och stapla dessa ryggknäckartunga bestar var en galet svettig uppgift som sedan repriserades i omvänd ordning på den nya adressen. Sagt och gjord, efter många svordomar hade jag mitt i natten ett halvt dygn efter att jag flyttat in slutfört uppdraget med medelst skivhyllan fixa en rumsavdelare mellan dörren och sängen i sovrummet. En lösning som tycktes väldigt rimlig då, men som snart började kännas mindre optimal.
Det blev trångt att bädda. Ett helvete att dammsuga. Mörkt i hallen då ljuset från sovrumsfönstret försvann. Omständligt att ha skivorna i ett helt annat rum än i det där stereon befinner sig. Faktum är att de enda som tycktes nöjda med lösningen var katterna som lätt kunde hoppa från sänggaveln upp på hyllan och ligga och slappa där.
Med såna förutsättningar i bagaget är det kanske föga sensationellt att alternativa lösningar började undersökas. Skulle schabraket få rum i klädkammaren? Ja, det skulle det. Men, åter igen då, i ett annat rum än där vinylsvarven befinner sig. Utmed den väggen? Nej, då hamnar lysknappen bakom Madball-diskografin och vägguttaget strax bakom Ghost-tiorna. Men medelst tumstock lyckades jag lösa lägenhetspusslet, med kanske en halv centimeters marginal och en dörr mindre och återigen inleddes projektet att förflytta detta ton av toner och känslor, om än så bara några meter.
Det var där och då, sen Danne hjälpt mig baxa själva hyllan på plats, det åter slog mig hur mycket musik i det fysiska formatet egentligen väger. Exakt vilken totalvikt jag med åren har samlat på mig genom att girigt bläddra kilometervis av rader i skivbutiker över halva Europa och två kuster i USA. Allt jag har glufsat i mig via Ginza, Sound Pollution, Coretex, Generation records, Ameoba music, Trash Palace eller postorder från utlandet har renderat en övervikt som bara växer och växer för varje år. Det liksom smyger sig på, men blir lika tydligt varenda gång de ska flyttas. Under sprutande svettfontäner, värkande ryggslut och knakande knäleder.
Så, skivsamlare är nog inte enbart pretentiösa rövhål (som Poison Idea en gång konstaterade i en skivtitel) utan snarare personer med förslitningsskador, ömmande knän och tennisarmbåge.
Desto mindre fysiskt ansträngande är det då att ta del av månades spellista. Förutom vikten av den enhet du väljer att använda för att lyssna på den kommer den faktiskt inte att erbjuda några påfrestningar alls. Och detta trots att vi under 99 låtar får stifta bekantskap med tungviktare likt Mayhem, Amenra, Wolves In The Throne Room, Jinjer och At The Gates. Massiva metalkilon som tarvar en obefintlig fysisk vikt för att nå dina öron. Det är också min mission här i livet. Jag bjuder dig på det bästa som har släppts på sistone i mina öron, jag gör det tunga lätt att bära.
En superdeal skulle jag säga.
Som alltid – spela högt eller låt bli.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik