Wet Leg gör kul pop med sällsynt kemi

Publicerad 2022-11-02

Hester Chambers och Rhian Teasdale är Wet Leg.

KONSERT Höstens mest efterlängtade klubbspelning lever kanske inte riktigt upp till hela förhandshypen.

Men att Wet Leg har något väldigt speciellt råder det inga tvivel om.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Wet Leg
Plats: Debaser, Stockholm. Publik: 750 (väldigt utsålt). Längd: 53 minuter. Bäst: ”Chaise longue” förstås. Och ännu outgivna balladen ”Obvious”. Sämst: Ännu en gång: fullvuxna människor i publiken som inte har vett att hålla käft när det spelas ballader.


När Wet Leg gjorde Sverige-debut som öppningsakt andra dagen på Rosendal Garden Party i Stockholm i somras stod jag mest och tänkte på hur fabulöst bra det borde kunna bli på en klubb.

Wet Leg gick på redan klockan fem på eftermiddagen, publiken var fortfarande på väg in och som så ofta med band som slår igenom med dunder och brak kändes det som att Rhian Teasdale och Hester Chambers ännu inte riktigt lärt sig hantera en stor scen.

Allt annat fanns ju där: attityden, den avväpnande humorn och – framför allt – den tämligen sensationella singeltrion ”Chaise longue”, ”Wet dream” och ”Angelica” som dragit igång hype på det gamla klassiska och numera ganska sällsynta sättet.

Den popmusik som Isle of Wight-duon gör kommer sannolikt aldrig att bli fulländad arenaunderhållning eftersom intimiteten och personkemin mellan dem och den allmänt hemmagjorda känslan är en så stor del av grejen. Icke desto mindre är de redan bokade som förband på hängivne Wet Leg-beundraren Harry Styles turné nästa år.

Så att få se dem på Debaser känns som ett tillfälle att ta vara på. Nu är kanske Wet Leg och deras komptrio aningen för turnétrötta för att lyckas hitta hundraprocentigt fokus en tisdag i november, så fullt så fabulöst som jag hade hoppats blir det inte. Men en upplyftande timme är det utan tvekan.

Wet Leg  gör kul och lekfull pop på syrlig och nördsmart botten.

Wet Leg bildades utan karriärambitioner, för att ha något kul att göra. Under den fria, lekfulla premissen kom låtarna på det självbetitlade debutalbumet till. Melodierna låter ofta nästan barnsliga i sin självklarhet men paras med texter som inte bara är roliga utan inte sällan rymmer både skarpa och giftiga formuleringar om förhållanden och tiden vi lever i.

Teasdale må sjunga det mesta och Chambers verkar rätt nöjd med att kunna ta ett steg bakåt ibland men det är väldigt mycket de två tillsammans som skapar Wet Leg-nerven.

Den punkiga popen drar åt vilka håll den vill, Wet Leg har ännu inte gett sig själva de där spärrarna för hur de kan och inte kan låta som så lätt smyger sig på hos framgångarika band som ska följa upp en succé. De växlar från explosiv Nirvana-dynamik till svävande Mazzy Star-stämningar och underbart obrydda David Bowie-lån. Samtidigt verkar nutida namn som Fountaines DC och Julia Jacklin vara något slags själsfränder.

Den ena av kvällens två ännu osläppta låtar – album nummer två lär redan vara färdiginspelat – är den spexiga mangelbomben ”I want to be abducted (by a UFO)”, den andra är en fantastisk, finstämd ballad som heter ”Obvioius” och rymmer ett solo på theremin.

I coola ”Ur mum” stannar Wet Leg upp låten och ber publiken att skrika rakt ut. Den annars ofta så reserverade huvudstadspubliken, dessutom till stor del äldre än 28-åringarna på scen, responderar hundraprocentigt. Ännu mer så när folk får chansen att vråla ”would you like us to assign someone to butter your muffin?” i självklara finalen ”Chaise longue”.

Något speciellt har de, Wet Leg. Och de är givetvis värda all framgång. Men eftersom det är så här de allra helst ska upplevas hoppas jag samtidigt att vi får chans att se dem på åtminstone nästan lika intima scener ett tag till.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik