Bruce Springsteen skildrar rotlös sorg och hopp

Publicerad 2019-06-14

ALBUM På ”Western stars” befinner karaktärerna sig på slutet av ”Thunder road”.

Om du förälskar dig i att vara ensam så blir du det.

Bruce Springsteen lutar sig mot en bil.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Bruce Springsteen
Western stars
Columbia/Sony


ROCK Är det här ”Thunder road” äntligen tar slut?

Om den unga protagonisten i inledningen av genombrottsalbumet ”Born to run”, han som ville ta bilen och lämna en hemstad av förlorare, bara fortsatt och aldrig hittat ett hem är det kanske här han fortfarande irrar omkring.

Den tanken förföljer mig när jag lyssnar på ”Western stars”.

Bruce Springsteen har skrivit mycket om att hitta liv och mening genom att resa i väg, att jaga någon slags frihet på ändlösa vägar av grus och asfalterade highways, romantiserat sökandet, livsstilen och ensamheten.

Den som har följt med honom känner igen cowboy-miljöerna och scenerna på hans nittonde studioalbum. Eller de känns i alla fall bekanta när Springsteen sjunger om dem. Musiken befinner sig inte i New Jersey eller New York utan i sydvästra USA och Kalifornien.

De heta vindarna i Santa Ana. Canyonområdet ovanför Los Angeles. Ett Sleepy Joe's Café någonstans vid en strand där folk lever upp på lördag och antagligen åker hem och dör på måndag. Tåg som reser till eller från Tuscon i Arizona. Öknarnas förförande tomhet och ett Moonlight Motel på en plats i mitten av exakt ingenstans.

Men det är en 69-årig veteran som skriver låtarna i dag, med allt vad det innebär. Det finns inget förlovat land i slutet av regnbågen. Karaktärerna är slitna i kanterna, förbrukade och hemma i att vara vilse. Låtarna innehåller inga färdiga historier med tre akter, en början och mitt och slut. De liknar snarare sepiafärgadee Instagram-bilder av ett mentalt tillstånd och rotlös sorg.

Det har alltid funnits en kall och mörk underström i Bruce Springsteens musik, en nödvändig kontrast till de livsbejakande och euforiska extranumren. Den som har läst självbiografin ”Born to run” vet att kämpat mot djupa depressioner i större delen av sitt liv. Och på ”Western stars” är det som att texterna ofta bearbetar liknande upplevelser. För flera av karaktärerna verkar tillvaron att ständigt vara på drift fungera som en sorts självmedicinering och terapi.

Tillsammans med producenten Ron Aniello klär han upp låtarna i grandiosa ”Everybody’s talkin’” och ”Rhinestone cowboy”-arrangemang. Fler av dem låter som vinjetten till gamla Hollywood-premiärer. Springsteen har själv sagt att den kreativa starkpunkten för ”Western stars” var den mjuka korsningen av pop, country och soul som förknippas med Glen Campbell, Burt Bacharach och Jimmy Webb.

Har ett Springsteen-album låtit bättre på 2000-talet? Jag tvivlar. Men precis som de tidigare soloalbumen ”The ghost of Tom Joad” och ”Devils and dust” är atmosfären bättre och starkare och mer distinkt än låtarna. Man stannar inte kvar hos dem och lär känna dem lika länge som på hans starkaste skivor.

Finns flera strålande undantag, däribland Roy Orbison-melodierna i ”There goes my miracle” och Ry Cooder-stämningarna i det nattsvarta titelspåret. Den musiken hade gärna fått ett album till. Man blir nästan besviken över att Springsteen i stället bestämt sig för att turnera med The E Street Band igen.

Singeln ”Hello sunshine” går till exempel inte att släppa. I den formulerar Springsteen en isande vacker och skrämmande mening som träffar lika hårt som ”Is a dream a lie if it don’t come true” en gång gjorde för länge sedan.

Den kunde ha varit undertiteln på ”Western stars”:

”You fall in love with lonely, you end up that way.”


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik