Publicerad:
Uppdaterad:

Springsteen talar med döda

Av: Markus Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:
Musiken på Bruce Springsteens tjugonde studioalbum ”Letter to you” är ofta en hyllning till en rockera som snart inte finns längre.
Foto: Danny Clinch
Musiken på Bruce Springsteens tjugonde studioalbum ”Letter to you” är ofta en hyllning till en rockera som snart inte finns längre.

ALBUM Mycket har han gjort bättre förr.
Men en del är också en gripande spaning efter en tid som flytt.


Bruce Springsteen And The E Street Band
Letter to you
Columbia/Sony


ROCK Alla andra i Bruce Springsteens allra första band på 60-talet är döda.

Han är ensam kvar.

Den insikten är inte bara en låt på skivan, ”Last man standing”. Det är också den strömledande energin som finns överallt i texterna och musiken på ”Letter to you”.

Den som har turen och förmånen att leva länge kommer till slut fram till en plats där minnena av gamla vänner är fler än de som finns kvar rent fysiskt. 71-åringen från Freehold i New Jersey närmar sig den. Albumet befinner sig lika mycket i nuet som djupt nere längs memory lane.

”The rainmaker” skrevs med George W Bush i åtanke, men här handlar den naturligtvis om skojaren som bisarrt nog får kalla sig president i USA i dag. Men skivan är mindre ”Shackled and drawn”-stompig, det vill säga bättre, när Springsteen funderar på vad som hände de där åren mellan 17 och 71.

”Letter to you” är lika mycket ett kärleksbrev och farväl till rockeran som Springsteen växte upp i. De rockbanden och artisterna tynar bort fortare och fortare. Snart existerar allihop bara på gamla fotografier och dokumentärer, ersatta av yngre stjärnor i andra genrer.

Springsteen plockar exempelvis fram tre gamla och tidigare outgivna låtar från förr som skrevs för över 40 år sedan: ”Janey needs a shooter”, ”Song for orphans” och ”If I was the priest”. Han blåser bort dammet och putsar upp dem. Den sista var en av de första låtarna som Springsteen spelade för skivbolagsmogulen John Hammond i början av 70-talet, en audition som belönades med ett skivkontrakt.

The E Street Band låter helt fantastiska i ”If I was the priest”. Där finns också en blossande filmisk romantik och känsla för ordrika melodier som Springsteen inte kommer åt längre. Det var en annan tid, och ett annat liv. Låten utspelar sig i samma miljöer där kärleksparet i ”4th of July, Asbury Park (Sandy)” står och tittar på fyrverkerierna. Polisen har fortfarande inte hunnit gripa Madame Marie och någonstans i skuggorna hänger Spanish Johnny från gatuballaden ”Incident on 57th street”.

Att lyssna på ”If i was the priest” känns precis lika omvälvande som när man upptäckte ”Loose ends” eller ”Back in your arms” på samlingsboxen ”Tracks”.

Inget annat kommer egentligen i närheten. Precis som många andra av Bruce Springsteen skivor på 2000-talet finns det en del guld och ungefär lika mycket som han gjort i starkare versioner förut.

”Letter to you” är lika ofta en hyllning till ett sound, det som bara existerar när The E Street Band spelar tillsammans under samma tak. De är här allihop: gitarristerna Steven Van Zandt och Patti Scialfa och Nils Lofgren, trummisen Max Weinberg, pianisten Roy Bittan, basisten Garry Tallent, saxofonisten Jake Clemons och Charles Giordano på klaviatur.

Fördelen med att skivan spelades in snabbt och live är att man kan höra hur bandet klipper av förtöjningarna och skenar, en miniatyrvariant av de där varma urladdningarna som kan göra konserterna till ett måste.

Det räcker i alla fall för mig. Finns ingen anledning att ta det här bandet, den här musiken och det här ljudet för givet längre.

Döden, i form av ett svart tåg, är närvarande redan i första låten. Allt är lika simpelt som otäckt.

Ena sekunden är du här, nästa är du borta.


Fotnot: ”Letter to you” släpps 23 oktober.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: