Gedigen nyutgåva av underskattat album
Rolling Stones ”Goats head soup” får nytt liv
Publicerad 2020-09-04
ALBUM Återutgåvan av ”Goats head soup” kastar delvis nytt ljus på en lite förbisedd del av Stones-katalogen.
Rolling Stones
Goats head soup (super deluxe edition)
Polydor/Universal
ROCK ”Goats head soup” hade den otacksamma uppgiften att följa upp ”Sticky fingers” och ”Exile on Main Street”, två av både Rolling Stones och hela rockhistoriens mest klassiska skivor.
London-bandets elfte album, släppt 31 augusti 1973, presenterade dessutom ett både lite mörkare och betydligt mer välproducerat sound än på ”Exile”. Här finns den radiovänliga balladen "Angie” som nådde ut till en delvis ny publik, inte minst i USA.
Skivan kom också till under en lite svår tid. Skattesituationen i hemlandet som hade drivit dem till Frankrike för ”Exile”-inspelningarna låg kvar som en våt filt över Stones som måste fly vidare. Den här gången till Kingston, Jamaica.
När Keith Richards gick djupare in i drogerna och Mick Jagger lockades allt mer av jetsetlivet kunde även en liten spricka börja skönjas mellan the glimmer twins. Det här var också albumet där Stones körde slut på producenten Jimmy Miller.
Så även om Jagger var nöjd med den slickare produktionen saknades kanske lite av tidigare skivors nerv.
Samtidigt: det är på ”Goats head soup” vi hittar klassiska stänkare som ”Dancing with Mr D”, ”Doo doo doo doo (Heartbreaker)” och ”Star star” (inofficiellt känd som ”Starfucker”).
Stones stod vid tiden dessutom alltjämt på topp som konsertakt, vilket bevisas av den tidigare utgivna liveplattan ”Brussels affair” som finns med i de mest utbyggda versionerna av den här nyutgåvan.
I super deluxe-versionen får vi albumet i ny om än knappast revolutionerande stereomix både på cd och blu-ray, lite alternativmixar samt en tjock bok med massor av bilder och essäer av bland andra Nick Kent. Det är snyggt och gediget, som alltid med Stones boxar.
Mest intressant är emellertid de tre tidigare outgivna låtarna. Både ”Criss cross” och ”Scarlet” (där självaste Jimmy Page hoppar in för Mick Taylor), som smugit ut på streamingtjänsterna, är laddade, mer kreativa rockers än somligt som hamnade på albumet. Och ”All the rage” – vars originaltitel var den kanske inte så 2020-mässiga ”You should have seen her ass” – bjuder befriande lössläppt rock’n’roll i ”Exile”-anda.
De tre spåren motiverar kanske inte fler än fanatikerna att skaffa den här utgåvan. Men att Stones lät sånt stanna i arkivet säger något om vilket vitalt band de trots allt var. Och förstärker onekligen bilden av ”Goats head soup” som ett lite underskattat album.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
