Lamb Of God gör ingen besviken

Av: Sofia Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:
Lamb Of God ger pålitligheten att ansikte. Eller snarare fem.
Foto: Pressbild
Lamb Of God ger pålitligheten att ansikte. Eller snarare fem.

ALBUM Lamb Of Gods självbetitlade skiva är sprängfylld med vassa låttexter och rungande ilska.

Och när det tänder till är resultatet lysande.


Lamb Of God
Lamb Of God
Nuclear Blast/Bertus


METAL Under 1980-talet stod thrash metal-scenen för politiskt uppvaknande och blev ett viktigt utlopp för frustrationer och förtryck.

I dag har vi Lamb Of God.

Även metalbandets självbetitlade åttonde album är en i allra högsta grad politisk platta.

Randy Blythe är som vanligt beväpnad med en vass låtskrivarpenna och ett skarpt intellekt när han tar pulsen på det som skaver i samhället.

Och det finns förstås massvis med samtida stoff för sångaren att frossa i, som masskjutningar (”Reality bath”), konsumtionshets (”Gears”), hat och mobbmentalitet (”New colossal hate”) och teknikberoende (”Memento mori”).

Som lyssnare ges man möjligheten att svepas med i poetiska utsvävningar, nicka inkännande till klockrena observationer eller bli djupt berörd av känslosamma skildringar.

Inte minst i ”Routes”, som gästas av ingen mindre än Chuck Billy (Testament). Tillsammans sjunger de slagkraftigt och slående om protesterna mot pipeline-uppbyggandet på indianreservatet Standing Rock och det historiska våldet mot USA:s ursprungsbefolkning.

Det skadar inte heller att uppbackningen av John Campbells fylliga basgångar, gitarrduon Mark Mortons och Willie Adlers dräpande melodier och nytillskottet Art Cruzs tajta trumspel rattas av stjärnproducenten Josh Wilbur med stor fingertoppskänsla.

Därtill är låtmaterialet snäppet starkare än på föregångaren ”VII: Sturm und drang”.

”Resurrection man” och ”On the hook” är knockouter i ordets rätta bemärkelse. Kombinationen av förtrollande rytmförskjutningar och Blythes rosenrasande röst får mig att vilja kasta finporslinet rakt in i väggen och ge en granne fingret.

Och Hatebreeds Jamey Jasta förgyller groovigt utsökta ”Poison dream”, som med bländande breakdowns får tid och rum att upphöra.

Men med det sagt är vägen mot samma minnesvärda stil och klass som karriärmilstolparna ”Ashes of the wake”, ”Sacrament” och ”Wrath” relativt lång och snårig.

Samtidigt försvinner flera låtar i mängden.

Men med bandets löjligt höga lägstanivå blir upplevelsen trots allt lustfylld.
BÄSTA SPÅR: ”Resurrection man”, tätt följt av ”On the hook”.


LYSSNA PÅ SKIVAN HÄR!


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE