Taylor Swift målar om sitt mästerverk
Uppdaterad 2021-11-13 | Publicerad 2021-11-12
ALBUM När ”Red” kom för snart tio år sedan möttes den av ljumma recensioner. Det var före Taylor Swift välkomnades in i den alternativa musikens stugvärme.
Här är en påminnelse om ett bitterljuvt popalbum.
Taylor Swift
Red (Taylor’s version)
Republic/Universal
POP Taylor Swifts idé om att spela in sina sex första album igen och återta laglig rätt över dem började med ”Fearless”. Det var inte ett cyniskt marknadsdrag – snarare en kvinna som återtog rätten till sitt förflutna.
Men Swifts helrenovering av karriären är inte okomplicerad för lyssnaren. I synnerhet inte när renoveringen når albumet ”Red”. Hallå! Jag gillar ju det stadiumrockiga kaklet! Nej – bila inte upp golvet i ”Begin again”! Vänta… ska ni verkligen måla om titelspåret i en ny NCS-kod? Som tur är renoverar Taylor med stor känsla för byggåret, hon polerar bara på ytan.
Det pratas om ”Red” som språngbrädan som transformerade Swift från countryns underbarn till fullfjädrad popstjärna. Sant. Men viktigare: ”Red” är ett superbt album som står sig utmärkt nästan ett decennium senare. På fjärde fullängdaren hittade Swift hem. Hennes höstligt rostfärgade noveller ramades in av försiktig adult contemporary. Albumet är fortfarande hennes mest helgjutna – ”1989” och ”Folklore” inkluderade.
”Red” fångade ett till synes ostoppbart flöde emotioner i stunden. Taylor, 31, är en mer artikulerad och slipad sångerska än Taylor, 21. Det är inte bara till musikens favör, en del av naiviteten går förlorad längs vägen.
Givet förutsättningarna gör Swift emellertid sångerna med bravur. Den vibrerande ”Treacherous” är intakt. ”Stay stay stay” fortfarande lika gullig som en hundvalp. Och raden ”…some indie record that's much cooler than mine” i Max Martin- och Shellback-hiten ”We are never ever getting back together” blir en påminnelse om de stundtals ljumma recensioner som ”Red” möttes av när den kom (detta var långt före Taylor omfamnades av The Nationals fans).
Albumet spänner över 30 spår och inkluderar låtar som ursprungligen skrevs för ”Red”, men inte kom med. Det är en god förmiddag av musik. Men Taylor har romantiskt sprängstoff så det räcker. Andra halvan är som ett sprillans nytt Swift-album, en deluxe-version av deluxe-versionen – dessutom till största delen producerad av artistens nutida samarbetspartners Aaron Dessner och Jack Antonoff.
”Ronan” är ännu ett bevis på hur Swift förmår stanna tiden med sin penna. Phoebe Bridgers-duetten ”Nothing new” novembergodis för ömtåliga själar. Till sist: den tio minuter långa och mytologiserade versionen av ”All too well”. Swift målar om och fyller i sitt mästerverk. Adderar nya verser som lämnar små ledtrådar till dramat (min favoritrad: ”sipping coffee like you were on a late night show”).
Jag kommer nog fortsätta lyssna på originalet. För mig blir ”Red” (Taylor’s version) allra mest en påminnelse om att få tar så exakta polaroidbilder av kärleken. En sjal som aldrig kastades för doften. Höstens färger, precis innan de tappar allt.
BÄSTA SPÅR: ”All too well” (10 minute version)
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik