M.I.A. är en pyspunka

Så bra var stjärnans spelning på Gröna Lund

Markus Larsson

helskärm

M.I.A.

Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: Svårt att uppskatta, rätt många. Längd: 55 minuter. Bäst: ”Paper planes”. Sämst: Inte för att M.I.A. ska vara en hifi-upplevelse, men ljudet är emellanåt hiskeligt.

KONSERT Musiken är fortfarande ett titthål mot framtiden.

Men konserten är en pyspunka.

Det här måste vara budgetversionen av M.I.A..

Om konserten vore en vinylskiva hör den hemma i en reaback. Prislapp: 10 kronor.

Det är M.I.A, i ”Ghostbusters”-grön dress, två inhyrda svenska dansare, en bildskärm som förutom ett stort kors bland annat visar en bild på Julian Assange och en vit duva.

Ljudet?

Frågan är om den gravt försenade sångerskan och rapparen från London ens hann göra ett soundcheck. Ingen väntar sig att få höra ett exakt kalibrerat Pink Floyd-ljud, men ibland låter det som att de har glömt att slå på hennes mikrofon.

Hon har med andra ord levererat ett bättre, större och mer inspirerat ”galanggalanggalang” förut. Här lever hon i stället upp till sitt artistnamn: missing in action.

Bortsett från allt det är många av låtarna slående bra. Ända sedan albumdebuten ”Arular” från 2005 har Mathangi ”Maya” Arulpragasam haft en särställning inom politisk och global pop. Etiketter fastnar inte på henne. Och hennes bästa låtar, från ”Born free” till ”Borders”, fungerar som små titthål in till framtiden. Utan henne hade knappast en artist som katalanska Rosalia låtit likadant i dag.

Men frågan är om inte publiken lika gärna hade kunnat stannat hemma lyssnat på Spotify i stället. Det hade inte varit någon större skillnad.

Konsertens potential visar sig inte förrän i ”Paper planes”. När The Clash-samplingen från ”Straight to hell” växer fram slutar till och med områdets skrattmåsar att skräna runt. De sätter sig, lyssnar och formar ena vingen till en pistol och riktar den upp mot himlen:

Blam blam blam.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik