Arch Enemy tar inga fångar

Publicerad 2022-11-01

Arch Enemys kanadensiska sångerska Alissa White-Gluz tog väl hand om publiken i Partille Arena.

KONSERT Det är en skam att så få har pallrat sig iväg till Partille Arena. Men både Arch Enemy och Behemoth gör det bästa av en svår situation.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Arch Enemy
Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Behemoth
Plats: Partille Arena, Partille. Längd: 70 minuter vardera. Publik: Kan det vara runt 2 500 personer? Bäst: ”House of mirrors” med Arch Enemy och liverariteten ”No sympathy for fools” med Behemoth. Sämst: Det är förstås riktigt trist att banden inte lyckas fylla arenan.


PARTILLE. ”The European siege” är ett träffande namn på Arch Enemys och Behemoths gemensamma turné. Banden har på varsitt håll tagit extrem metal till den stora hårdrockmassan och erövrar gång på gång ny mark.

Tyvärr är tajmingen inte den bästa. Det är inte bara tuffa tider för drömmare, klimatkämpar och pacifister just nu, även arrangörer och liveband sitter i en särdeles svår sits.

Inte ens när dessa två stora metalakter slår sina headbangande huvuden ihop går man och kvinna ur huse. I kväll är halva arenan avstängd. I mitten av lokalen hänger svarta skynken som skärmar av flera tomma läktare.

Det är förbaskat synd.

Med nya ”Deceivers” i ryggen, Arch Enemys bästa skiva sedan Alissa White-Gluz började i bandet, kunde förutsättningarna egentligen inte vara bättre.

Redan när den kanadensiska sångerskan vrålar i vredesmod i inledande ”Deceiver, deceiver” kapitulerar publiken inför den enorma kraft som sveper genom lokalen.

Tillsammans med Daniel Erlandssons trumspel, Sharlee D’Angelos pulserade bas och Michael Amotts och Jeff Loomis gitarrer känns ljudet lika överväldigande som en förbipasserande kortege med pansarvagnar. Samspelet mellan Amott och Loomis har dessutom aldrig varit så sammansvetsat.

Senare petar bandet in en skyhög växel med ”House of mirrors”, som precis som på skiva blir en stark höjdpunkt. Den nästan fyra minuter långa låten rymmer variationen som har hållit Arch Enemy intressant i alla dessa år, likt ett stafettlopp får instrumenten varsin chans att ta täten.

Låten utmärker sig även bland potpurriet av bekanta publikfriare som ”My apocalypse”, ”As the pages burn”, ”Nemesis” och bitvis rabiata ”Ravenous”.

Även om publikskaran är betydligt mindre än förväntat är Gluz fast besluten om att ta hem striden. Hon tillåter inte att någon står eller sitter helt stilla – knytnävar ska hyttas, kroppar ska hoppa och munnar ska vråla. Själv utnyttjar hon scenen till max och samlar säkert ihop fler steg än vad en annan tar på en hel vecka.

Förvisso är framträdandet finkalibrerat ända in på millisekunden – spontanitet är inte en del av Arch Enemys livestrategi – men det är trots allt omöjligt att inte bli betagen av sångerskans scennärvaro.

Adam ”Nergal” Darskis i Behemoth är en frontman med stor pondus.

En halvfull arena lyckas inte heller ta udden av Behemoth, det egensinniga bandet som har gått dit många extrem metal-akter sällan törs eller kan gå – till stora arenascener.

Ser man dem live förstår man omedelbart varför. Både deras musik och scenshow är som skräddarsydd för massdyrkan.

Blotta uppenbarelsen av bandmedlemmarna är egentligen tillräcklig för att orsaka bromsspår i underkläderna. Deras siluetter kastar hotfulla skuggor på tygskynket som täcker scenkanten under den förinspelade introlåten ”Post-god nirvana”.

När skynket sedan faller till tonerna av ”Ora pro nobis luficer” uppenbarar sig en ståtlig scendekor som ofta får sällskap av synkroniserad pyroteknik och böljande rök som smeker scengolvet.

Precis som Arch Enemy låter det polska metalbandet oerhört övertygande när de för första gången vädrar nykläckta låtar för sin svenska publik. Även om Adam ”Nergal” Darskis sång ofta dränks i mixen. Frontmannen, som hemma i Polen ses som en slags perverterad predikant, brukar ta betydligt större plats i ljudbilden än vad han gör just i kväll.

Men det misantropiska mantrat ”I am nothing/I am no one” i ”The deathless sun” borrar sig ändå in i långtidsminnet, och i ”Versvs christvs” låter riffen direktimporterade från den nionde kretsen i Dantes inferno. Liksom Zbigniew "Inferno" Promińskis monstruöst maffiga trumspel som tar både sinnet och kroppen till fånga. Nytt material har inte alltid den effekten i en arena.

Men så är också Behemoth ett unikum man måste uppleva live.

Av publikuppslutningen att döma saknar många den insikten.


Fotnot: Arch Enemy och Behemoth spelar på Annexet i Stockholm den 5 november.


Följ Aftonbladet Musik på FacebookInstagram och Twitter för full koll på allt inom musik