Venom Prison ger patriarkatet en brutal käftsmäll

Publicerad 2019-03-15

På många hårdrockares läppar just nu: walesiska dödsmetallbandet Venom Prison.

ALBUM Musik ska inte alls byggas utav glädje.

Venom Prison bevisar att vrede och feminism är nyckeln till bra dödsmetall.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Venom Prison
Samsara
Prosthetic/Sound Pollution


DÖDSMETALL Det manliga monopolet på extrem metal skakar i grunden.

Fråga bara Larissa Stupar.

Sångerskan och textförfattaren i Venom Prison har skapat stor uppståndelse inom metalkretsar för sin frispråkighet om hur scenen främjas av mångfald.

På debutalbumet ”Animus” från 2016 tacklade hon dessutom traditionell dödsmetalltematik ur ett sällsynt kvinnligt perspektiv.

Lyckligtvis fortsätter den walesiska kvintetten att utmana rådande status quo.

Uppföljaren ”Samsara” erbjuder ett välbehövligt komplement till den extrem metal-scen som är tämligen mättad med texter om sex, våld, skräck och gudlöshet.

Här finns i stället tio spår om psykisk ohälsa, homo- och transfobi, #metoo-rörelsen, moderskap och femininitet, uppriktigt skildrat med ohämmad ilska och militant övertygelse.

”Uterine Industrialisation” belyser surrogatmödraskapets baksidor och konsekvenserna när den kvinnliga kroppen behandlas som en handelsvara.

”Reduced to fertile breeding machines/Inseminated with the fruit of the privileged/To carry on their genes”, ryter Stupar, som fick idén till låten efter att hon hade lyssnat på en podcast om så kallad ”fertilitetsturism” i Indien.

I ”Dukkha” och ”Naraka” – sanskrit för ”lidande” respektive ”helvete” – konfronterar Stupar i stället sina kognitiva demoner. Sångerskans turer med depression, självskadebeteende och självmordstankar kommer till ytan på de mest utlämnande och uppslitande sätt, med fraser som ”I see the reflection of my weakness/Ugliness inside and out/Tortured existence/I wish to be dead” och ”This body is a prison for my consciousness”.

Allt är mixat i en välblandad cocktail av dödsmetall och hardcore. Med medryckande breakdowns, brutala blastbeats, drömlika gitarrslingor, högfrekvent skriksång, djup growlsång och hela baletten.

Jag pendlar mellan att känna mig rosenrasande och upprörd, stärkt och hoppfull, trött och modfälld. Ibland allt på en och samma gång.

Lill Lindfors har alltså tokfel – musik ska inte alls byggas utav glädje.

Venom Prison bevisar att vrede, brutalitet och en nypa feminism är framgångsreceptet.
BÄSTA SPÅR: ”Megillus & leana” och ”Naraka”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik