En odödlig konsert

1800 gick in.

Och jag antar att ungefär 10.000 kom ut.

För på den tredje dagen gör Rolling Stones en riktigt klassisk spelning i den svenska huvudstaden.

Det är så man känner igen de verkligt odödliga rockkonserterna.

Fler än vad som är möjligt vill kunna uttrycka de magiska orden "jag var där".

Det berömda exemplet är förstås Springsteens spelning på Konserthuset 1975.

Om den har det länge sagts just så.

Kultkonsert

1 500 gick in.

10 000 kom ut.

Och jag har en bestämd känsla av att The Rolling Stones framträdande på Cirkus 22 juli 2003 kommer att bli föremål för samma slags kult

För jisses vilken show.

De har bitvis varit briljanta även under spelningarna på Stadion respektive Globen. Men på Cirkus känns allting utom Keiths slafsiga tagning av "The nearness of you" i det närmaste helt perfekt.

En del av den perfekta känslan har givetvis med den intima inramningen att göra.

Bra humör

Det är ju inget att hymla om.

Det är väldigt speciellt att för en enda gångs skull få uppleva ett band av den här digniteten - ett band man tidigare enkom kunnat följa på jättelika arenor - i den miljö där rock "n" roll egentligen hör hemma.

Snacka om the nearness of you.

Men det är inte bara det.

Det märks redan i den inledande "Start me up" att det är den inspirerade versionen av Stones som tänker avsluta sitt besök i Stockholm.

Alla är på humör, alla är - verkar det som - fast beslutna att lämna ett riktigt djupt avtryck i 1 800 upphetsade själar.

Och så gör dom det.

Som väntat är setlistan helt omstuvad sen sist och de omtalade hardcore-fans som kommit för de mer udda låtvalen får sitt lystmäte.

Maffigt soulblock

Men personligen tycker jag inte det är obskyra Jagger-Richards-nummer som "Hand of fate" eller "Neighbours" som imponerar allra mest (fast "Worried about you" ... my god).

Det är den fenomenala uppryckningen av "It's only rock "n" roll" och The Human Riffs blixtnedslag till solo i "Sympathy for the devil".

Och så det maffiga blocket soulklassiker mitt i setet.

Magisk afton

Där framstår Rolling Stones plötsligt, efter alla dessa år och alla dessa märkliga äventyr, som det ivriga, passionerade, briljanta källarbandet som bara älskar att få fyra av sina älsklingssånger.

En chimär kanske.

Men det är faktiskt så det känns.

Jag beklagar att inte fler hade möjligheten att uppleva denna magiska afton och ber en fåfäng liten bön om att vi nästa gång får 20 Cirkus i stället för en Stadion.

Tills dess finns det egentligen bara en kommentar:

Jag var där.

Rolling Stones

Här är betygen på alla låtarna

Per Bjurman