Det välbekanta ljudet av dyr mellanmjölk
ALBUM Vissa av popmelodierna kan ingen sjunga bättre än Taylor Swift.
Men ”The life of a showgirl” är också ljudet av en artist som envist vägrar att förnya sig.
Taylor Swift
The life of a showgirl
Taylor Swift/Universal
POP Brittiska tidningen The Guardian ger två av fem i betyg till ”The life of a showgirl”.
Wow.
Det kan vara det mest överraskande när Taylor Swift-lavinen sveper iväg allt på sociala medier i några timmar.
Att internationell musikkritik inte behöver gå ned på knä inför världens största popartister är veckans händelse. Någon dag kanske Taylors största fanzine, amerikanska Rolling Stone, också inser att de inte behöver vara en del av stjärnornas pr-kampanjer.
Poängen är att ”The life of a showgirl” aldrig lyckas vara lika oväntad som recensionen i Guardian.
När Taylor Swift återförenas med de svenska låtskrivarna och producenterna Max Martin och Shellback blir förväntningarna därefter. När det gäller popmelodier är skivorna ”Red” och ”1989” på många sätt tiaran i Swifts låtkatalog.
Ingen av dem verkar dock vara intresserad av att försöka att skriva en ny ”Blank space”. Det här är ingen repris. Musiken landar mitt mellan det trion har gjort förut och 20-talets Taylor Swift. Popmelodier från Swifts vintage-garderob möter det lugnare temperamentet på albumen ”Midnights” och ”The tortured poets department”. Mycket är extremt radiovänlig västkustpop.
Hur många skulle till exempel ha förknippat ”The life of a showgirl” med Max Martin och Shellback om deras namn hade tagits bort? Deras fingeravtryck märks knappt alls i låtarna. Ungefär som att Sabrina Carpenter i princip försvinner från titelspåret.
Den största invändningen är att Swift aldrig riktigt förnyar sig. Nej, inte på riktigt. Att utmana sig själv och sin publik är en popstjärnas förbannade uppgift, inte minst om han, hon eller hen vill fortsätta att vara intressant.
Taylor Swift har släppt skivor i 19 år. Under den tiden hann till exempel Madonna göra så många stilbrott att man tappade räkningen. ”Madge” var mer intresserad av nästa steg än att försöka ge fansen en variant till av ”Like a prayer”. Och med tanke på att TayTays mest ”radikala” utsvävningar, ”Folklore” och ”Evermore”, tillhör det bästa hon har gjort är det lite synd att ”The life of a showgirl” är mer av samma sak.
Men den som avfärdar ett nytt Taylor Swift-album för snabbt gör det på egen risk.
Medan fansen undersöker låtarna med ett förstoringsglas, fnissar åt att Swift ger Fröken Snusk en match om titeln ”årets schlong-referenser” och diskuterar om den förmodade Charli XCX-dissen i ”Actually romantic” är vettig eller inte finns det mycket annat att tycka om.
Det krävs ett hårt hjärta för att inte uppskatta hur popmelodierna i ”The fate of Ophelia” och ”Opalite” blir en tröstande sommarvind. Eller hur hon på ett väldigt swiftskt sätt förändrar melodin i ”Elizabeth Taylor” mot slutet och räddar den från att bli ett generiskt spöke.
Dessutom tror jag att balladen ”Eldest daughter” kan bli en stor och central livefavorit, trots att ovanligt många redan verkar ha dumpat den i morse.
Ibland måste man återvända till vissa skivor efter ett tag och recensera dem igen.
Det kanske behövs i det här fallet också.
Men för första gången på länge skulle en sådan recension lika gärna kunna ta bort ett gult plus.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
