Travis tonsätter ett brittiskt duggregn
Publicerad 2020-10-16
ALBUM Coldplay fick sitt genombrott som ”det nya Travis”.
Men medan Chris Martin & Co satte kurs mot popmusikens Mount Everest fortsatte skottarna bara att lukta på sina melodier.
Travis
10 songs
BMG
POP Travis bildades i Glasgow 1990 och tog sitt namn efter Harry Dean Stantons karaktär Travis Henderson i filmen ”Paris, Texas”. Det första fröet till bandet såddes av dåvarande basisten Chris Martyn. Namnet klingar onekligen en smula ironiskt.
Kvartetten albumdebuterade efter mycket möda och stort besvär först sju år senare. ”Good feeling” sålde i blott 40 000 exemplar, en flopp på den tiden.
Två år senare var Travis tillbaka med sitt andra album, en samling låtar skrivna långt tidigare, i mitten av 90-talet. Skivan hade ett mjukare sound än debuten och slaktades omedelbart av kritiker, inklusive dåvarande popbibeln NME. Även kommersiellt såg ”The man who” ut att gå samma öde till mötes som föregångaren. Albumet hamnade snabbt i fritt fall på den brittiska albumlistan.
Men under en konsert på Glastonbury hände något.
Solen hade skinit över festivalen i timmar. När sångaren Fran Healy sjöng den första raden i ”Why does it always rain on me?” öppnade sig himlen. När låten tystnade slutade det regna. Detta var före filmande mobiltelefoner, men ryktet om ögonblicket spred sig som en löpeld, mun till mun. Ett år senare var Travis tillbaka på festivalen som huvudakt.
Jag bodde i London kring millennieskiftet, och på varje HMV och Tower Records poserade skottarna i vinterjackor högst upp på topplistan. På Brixton Academy såg jag deras milda motljuspop hejas fram med fotbollsallsång och vajande plastpints.
Albumet sålde i 3,5 miljoner exemplar och krattade, med väna melodier och brist på karisma, gången för andra post-britpop-succéer som Starsailor, Keane och – framför allt – Coldplay. Travis var ”bandet som uppfann mitt band och många andra”, sa Chris Martin i en dokumentär i BBC Radio Scotland i fjol. Än i dag framstår ”The man who” som en försiktig, förbisedd klassiker. Lyssna bara på låtar som ”Driftwood” och ”Writing to reach you”.
Drygt två decennier senare har lite hänt i den frusna värld som är Travis. Ute är det duggregn, dimma. Den musikaliska stämningen är dämpad, som för att stå åt sidan för melodierna, välbekanta och självklara som om man hört dem någonstans förut. Fran Healys röst är fortfarande fagert ynklig. En pedal steel kommer och går, ett gästspel från The Bangles Susanna Hoffs likaså. Grandaddys Jason Lytle skickar små vykort från sin låt ”The crystal lake”. ”Valentine” påminner om Blurs självbetitlade album från 1997. Musiken låter som en viskning, ett omodernt kärleksbrev, från en nästan bortglömd tid.
I albumets sista och bästa låt, ”No love lost”, skiner Fran Healys kärlek till Joni Mitchell igenom. Öppningsraden summerar träffande känslan i Travis musik sedan starten:
”I woke up feeling shit this morning.”
Albumet avslutas med en lakonisk suck.
Bortsett från de två huvudsakliga, och något tillkämpade, singlarna är ”10 songs” en närmast perfekt stickad halsduk av höstmelankoli. Det är symtomatiskt för ett band som aldrig passat i skyltfönster. Travis har alltid varit genuint ointresserade – nej, direkt malplacerade – som popstjärnor. Efter det prisregn som följde ”The man who” kamouflerade sig kvartetten i skogen på omslaget till ett album döpt ”The invisible band”. Ett diskret statement: musiken var viktigare än bandet.
Fran Healy beskrev i ovan nämnda BBC-dokumentär Travis korta sejour i popmusikens Premier League som att gå upp på toppen av Everest: ”Det är fin utsikt, men det är svårt att andas och där finns ingen att prata med. Det går inte skriva från hjärtat där uppe. Man måste ner på marken.”
Travis känsla för sensibla melodier har heller aldrig bleknat. Hur vore det möjligt? De var ju oemotståndligt färglösa och grå redan från början.
BÄSTA SPÅR: ”No love lost”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik