Lindemann är snuskigt tajta och tunga

Av: Sofia Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Andreas Bardell

KONSERT Industrimetalbandet Lindemann levererar en sjuk show som ger valuta för pengarna.

Och möjligtvis även men för livet.


Lindemann
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 3 500 (utsålt). Längd: 90 minuter. Bäst: ”Frau & mann”, ”Ich weiß es nicht” och ”Knebel” är riktiga höjdare. Sämst: Första extranumren ”Ach so gern” och ”Gummi” landar oväntat platt. Fråga: Till vem skickar jag fakturan för psykologen jag behöver uppsöka imorgon?


Ingen vill nog veta vad som egentligen försiggår i Till Lindemanns skalle.

Rammstein-sångaren har som bekant en dragning till det makabra, vulgära och obscena.

Han är också hjärnan bakom sidoprojektet Lindemanns vågade texter och påkostade musikvideos, som porträtterar det mesta från aborter och droger till latexfetischer och våldtäkter.

En ocensurerad version av musikvideon till singeln ”Platz eins”, där frontmannen visar sitt könsorgan i en rad utmanande sexakter, släpptes just på en porrsajt.

Peter Tägtgren, den svenska halvan av duon, står för musiken och produktionen.

I kväll råder inga som helst tvivel om att även scenshowen är sångarens skötebarn – eller snarare bastard.

På duons första spelning på svensk mark, som ursprungligen skulle ha ägt rum på betydligt mindre Münchenbryggeriet, får publiken bevittna vad som kan beskrivas som en småskalig Rammstein-spelning där några av den tyska musikerns sjukaste fantasier kommer till liv.

På storbildsskärmen bakom bandet projiceras en uppsjö av uppseendeväckande videoklipp. Bland annat blir publikens näthinnor bombarderade med dallrande rövar, fladdrande blygdläppar, grupporgier och en ladyboy som fimpar på sin penis.
18-årsgränsen i kväll är helt klart befogad.

Publiken går dessutom bananas av alla könsorgan, tuttar och rövar i bild.

Men ibland blir det för mycket av det goda.

Ibland är det visuella så dominant (läs: skrattretande) att det stjäl fokus från själva musiken.

Skojfriskt effektsökeri

Säga vad man vill om innehållet på pubertala spår som ”Ladyboy”, ”Praise abort” och ”Fat” från den farsartade debuten ”Skills in pills”. Live känns låtarna långt ifrån lika barnsliga som i studioversionerna.

Men nya låtar som ”Blut”, ”Steh auf” och ”Ich weiß es nicht” träffar allra hårdast.

Inte minst tack vare den snuskigt tajta och tunga ljudbilden. Enbart intensiteten under kraftfulla ”Knebel” torde kunna slita publiken itu. Det är svårt att tro att duon och kompbandet enbart har ett tjugotal gig i ryggen.

Det är dessutom en ynnest att se Rammsteins frontman under så här intima omständigheter. Även om jag gärna håller mig på behörigt avstånd när han slår sönder stativ, skjuter iväg fiskar med slangbella, kastar mat från ett buffébord eller åker ut i publikhavet i en enorm boll.

Det må vara effektsökeri i sin klaraste form, men om skratt verkligen förlänger livet har Tägtgren och Lindemann, hårdrockens motsvarighet till Helan och Halvan, gett kvällens publik några år tillgodo.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE