Mejla

Markus Larsson

Ett långfinger åt döden

Markus Larsson minns vännen och kollegan Anders Nunstedt på Expressen

Två muppar på en strand. Anders Nunstedt och Markus Larsson på South Beach i Miami i samband med Beyoncés turnépremiär 2016.

Två muppar på en strand. Anders Nunstedt och Markus Larsson på South Beach i Miami i samband med Beyoncés turnépremiär 2016.

Foto: PRIVAT

MUSIK

Anders Nunstedt, 51, är död.

För klassisk svensk musikjournalistik var syntharen från Skövde en av hörnpelarna.

Musik kommer aldrig att låta lika bra utan dig, min vän.


Det är lugnt i rummet.

En efter en lämnar de mig ensam.

Hustrun Carina, barnen Wilmer och Oscar, brorsan Per. Vi kramas och stöter knogarna mot varandra.

Innan hon går säger Carina att jag ska prata med Anders. Han kan höra, han kan vara medveten om att jag är där.

Jag är på ett hospice i Stockholm. Solen skiner utanför fönstret. Jag kan höra hur folk skriker och skrattar på Gröna Lund på andra sidan av det obarmhärtigt blåa vattnet. Utsikten är ett skämt.

Så det är så här det slutar? Hur fan hamnade vi här, Anders?

Jag sätter mig på sängen bredvid. Anders sover. Han är i någon sorts dvala. Det är långt mellan andetagen nu. Tiden rinner bort.

Jag måste säga något. Säg något nu. Vad som helst. Säg något.

Jag babblar genom munskyddet och gråter.


Prästsonen Anders Nunstedt utbildade sig på Värnpliktsnytt, som i en annan tid var den stora plantskolan för blivande kvällstidningsjournalister. Han vässade även sina åsikter och formuleringar på magasinet Café. Men han var framför allt en del av Expressen.

Man läste inte Expressen i norra Norrland på 90-talet, framför allt inte i Kiruna där jag växte upp. Nej, i helvete heller. Om det nödvändigtvis skulle vara en rikstidning fick det bli Aftonbladet.

Men då, för länge sedan, var varje fredag en tårta med tända ljus.

Anders var med och startade Expressen Fredag tillsammans med redaktören och blivande frun Carina Svenberg samt Linda Skugge. Bilagans betydelse är svår att förklara i dag. Inom mainstream skapade de något som tog ny och ung popkultur på allvar – och alla följde efter.

Anders blev ett namn när musikjournalister var rockstjärnor. Under ett kort tag på 90-talet kunde en recension bestämma om en artist lyckades eller inte.

Det fanns dock en viktig skillnad mellan Nunstedts popsidor och de andra.

Han var båten mot strömmen. Han älskade synth i en tid som föredrog rock. Han lyfte fram kommersiell pop och hits när andra kollegor mest ägnade sig åt indiegitarrer och Dinosaur Jr.

Nunstedt skrev både om Oasis och Ace Of Base. Han var en av de första att hylla Cheiron-studion och Max Martin. Han var lika mycket redaktör som kritiker och visste vad som funkade. Effektiv och sylvass.

Hans dräpande råa humor drabbade mest de som försökte styra vad Expressen och Aftonbladet skulle skriva

Han kunde lika gärna ha blivit sportjournalist. Han började trots allt som prao på lokaltidningen Skövde Nyheter där han redan som 15-åring satt och skrev tabeller. Senare på 90-talet var han även med och drog igång Expressens sportbilaga Sport & sånt.

Om någon vill rita en mittcirkel runt det han älskade så ringar den in fotboll och Depeche Mode, längdskidor och Kent, tennis och hårdkokta amerikanska kriminalromaner.

Anders slickade aldrig uppåt, han lät aldrig någon pr-människa styra vad han tyckte, han kunde stå emot ett utsålt och hett och jublande Ullevi och sätta en geting ändå. Reklam var reklam, journalistik och integritet var något helt annat för honom.

Hans dräpande råa humor, som verkligen kunde kapa knäna på en, drabbade mest de som försökte styra vad Expressen och Aftonbladet skulle skriva.

Det finns en anledning till att Expressens fotograf Sven Lindwall började kalla honom för Mr Burns efter den gamla skurken i ”Simpsons”. När någon gjorde bort sig under Melodifestivalens ändlösa repetitioner sneglade de mot mannen under luvan längst bak.

Anders spelade med fingrarna över datorn och väste:

”Excellent.”

När tiden vände, när pop blev elektroniskt, när edm-vågen dundrade in över världen var Anders Nunstedt den enda ur sin generation som kunde betygsätta Avicii och Swedish House Mafia på ett trovärdigt sätt.

Vi andra var bollkallar.

Anders Nunstedt.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Jag och Anders träffades när Expressen och Aftonbladet satsade på att vara överallt. Jag var en valp och han var berest. Min andra storebror hjälpte mig att boka rätt hotell och handla kläder, han trollade fram taxibilar från ingenstans, han hade poäng på något jäkla kort som gjorde att vi kunde sitta i en lounge i Istanbul när planet till Tel Aviv var försenat. Sanningen är att många texter som jag skrivit till Aftonbladet aldrig hade blivit av utan honom.

Vi tävlade intensivt i många år om vem som skrev de bästa recensionerna. Men efteråt var vi vänner. Anders brukade sitta i sitt hotellrum och jämföra sidor och webbpuffar. Ibland fick man sina fiskar varma, men lika ofta en kram och ett glas.

Att vara kritiker är ensamt. Tillvaron är ett tomt hotellrum någonstans, där man sitter och tuggar på naglarna över fel och formuleringar, om texten är bra eller inte, rädd för att öppna mailkorgen och möta läsarnas eventuella vrede och chefernas eventuella, och ärligt talat, omöjliga krav.

Allt det blev lättare med Anders. Hans hotellrum var alltid ett hem. Ett par flaskor vitt vin fanns alltid på kylning efter deadline. Han hade alltid koll på en sylta eller bar som hade öppet på natten, i Vancouver eller Wien eller Gävle.

Jobb var en sak. Att ha roligt var viktigare.

Vi tävlade intensivt i många år om vem som skrev de bästa recensionerna. Men efteråt var vi vänner.

Givetvis varade det inte. Den 11 juli 2018 hade Ed Sheeran spelat färdigt på Ullevi och efteråt frågade jag om vi skulle gå vidare och landa.

Anders gjorde en grimas och skakade på huvudet. Han hade ont i magen. Några dagar senare fick vi beskedet: cancer.

Den som inte har haft cancer kan inte förstå. De få gångerna vi träffades efter diagnosen var avgrunden mellan oss djup och bred, oavsett om vi ville det eller inte. Jag var frisk och han var sjuk.

Anders klagade inte, han var aldrig arg och bitter. Han tog smällarna och gick vidare. Ibland kändes det som att han skyddade oss andra från ångesten, sammanbrotten, biverkningarna, tarmvreden, smutsen och skräcken. Hans sms var ohyggligt sakliga.

Förutom en gång mot slutet när han skrev ”Jag har så ont, Markus.”

Han hade aldrig förut skrivit mitt namn i ett sms. Först då förstod jag.

”Jag har så ont, Markus.”

Solen fortsätter skina in i rummet och jag fortsätter prata.

Jag hör inte min röst längre, jag hör och ser musik.

Hur Bruce Springsteen räknar in ”Badlands” på Ullevi 2012, den andra kvällen. Han och bandet är redo, de ska spränga arenan i luften. Vi vet inte ens om att ”Jungleland”, den versionen av ”Jungleland”, kommer senare.

”1,2...”

Bredvid mig släpper Anders datorn och direktrapporteringen och flyger upp ur stolen. Vi står och hoppar lika högt och mycket som alla andra.

Jag hör Daft Punks ”Giorgio by Moroder”, det talade partiet:

”My name is Giovanni Giorgio. But everybody calls me Giorgio.”

Jag ser hur Elvis Presley rätar till gitarren i det akustiska partiet under hans comebackspecial 1968 och rasar in i en ”Baby what do you want me to do” eller ”Trying to get to you”.

Du älskade Elvis, Anders. Det är inte många som vet det.

Jag trycker försiktigt på Anders hand. Hej då, baby. Du lyckades. Hälsa Elvis.

Jag ser hur Dave Gahan leder in Depeche Mode i ”Never let me down again”. Svetten glänser över hans tatuerade kropp och publiken reser sina armar i luften.

Jag ser framför allt hur Kent avlossar ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”, under en av de där bästa kvällarna, i Köpenhamn eller Borlänge eller Helsingfors.

De är i zonen nu. De brinner. Sami Sirviö är den snyggaste gitarristen som har stått på en scen. Jocke Berg verkar för en gångs skull gilla att leda Sveriges största band. Han piskar sig med mikrofonsladden, slår sig för hjärtat och precis när låten är slut kastar han in extraverserna som han bara använder när Kent vill krama det sista ur hela jävla skiten:

”Jag hatar klyschorna jag spridit/ på sång och dans och sprit/ Man kanske borde ta sitt liv nu men jag trivs ju så bra i min svit.”

Runt oss faller kids in i varandras armar, vissa av dem har målat dödskallar över ansiktet och alla väntar på den sista allsången:

”Vi ska alla en gång dö.”

Minns du det? Var det det vi jagade? De där kickarna som betyder allt och ingenting?

Minns du hur packade vi var när du låtsades att vi var ihop och sa att vi älskade Eurovision och Loreen för att den israeliska och barska passkontrollen skulle släppa in oss?

Undermeningen var att vi skulle hinna ligga med varandra innan Madonna gick på scenen och jag svarade den tuffa kvinnan på dålig svengelska:

”We will do exactly that, yes.”

Jag trycker försiktigt på Anders hand. Hej då, baby. Du lyckades. Hälsa Elvis. Det kommer att vara tomt bredvid mig på Ullevi och Way Out West. Du kommer inte att vara där.

Bakom mig glider dörren sakta igen med ett lågt klick.


Det finns ett hotell utanför San Diego som heter Hotel Del Coronado, där Frank Sinatra och Marilyn Monroe brukade checka in.

När vi skulle recensera Justin Timberlakes världspremiär 2007 ville Anders naturligtvis dit. Mitt under sittningen i den fashionabla miljön undrar han om jag har badat i Stilla havet.

Nej, aldrig.

Vi springer ut mitt i natten mot vågorna. Tijuana glöder borta vid horisonten. Anders knuffar ut mig tills vattnet når upp till midjan.

Han skriker rakt upp i det gigantiska mörkret. Om någon passerade på stranden måste de ha trott att Svenska Kocken i Mupparna stod och lagade köttbullar på fel ställe.

Jag ser knappt Anders ansikte, men han flinar sitt välkända grin. Sedan skrattar han till, i genomdränkt och dyr kostym:

”Hähähä.”

Han var alltid ett långfinger åt döden.

ANNONS EXTERN LÄNK

Fixa vita tänder hemma på 30 minuter – köp smidigt startkit här

Dentway

Av: 

Markus Larsson

Publisert:

LÄS VIDARE

Musikjournalisten Anders Nunstedt är död i cancer – blev 51 år gammal

ÄMNEN I ARTIKELN

Anders Nunstedt