Lorentz landar vackert mellan hägg och syren

Av: Per Magnusson

Publicerad:
Uppdaterad:
På ”Krig och fred” har Lorentz för första gången producerat merparten av musiken själv.
Foto: Fredrik Andersson Andersson
På ”Krig och fred” har Lorentz för första gången producerat merparten av musiken själv.

ALBUM När våren är som vackrast släpper Lorentz sin vana trogen album.

Det sista i en trilogi, där han fortsätter att försköna sin hemliga värld.


Lorentz
Krig och fred
Loso/Sony


POP ”Kärlekslåtar” är allt jag älskar med svensk popmusik just nu. Den har aldrig låtit bättre och Lorentz går i täten med en Lacroix-sjal fladdrande i vinden.”

skrev jag om debutalbumet 2014.

Jag kan fortfarande fylla i varje ord med ny trycksvärta.

Lorentz hittade tidigt sitt uttryck i skarven mellan euforisk eurotechno och ödesmättad rap, vilket gett honom arbetsro att bara fortsätta på samma spår. Lyssnar man igenom hans musik från Lorentz & Sakarias första singlar till dagens solosläpp hör man en imponerande utvecklingskurva. De Lil Wayne-diftonger han översatte till svenska redan i tidiga tonåren tillåter honom fortfarande att skriva omöjliga rim som ”Smörjer in dig i lotion/Träffade dig för ett år sen”, men mycket av det där har tonats ner nu. Liksom lagrats längs vägen.

Lorentz, 28, är nu framme vid sitt tredje soloalbum. Bokslutet över tjugoårsåldern, trilogins slut. Hans egen motsvarighet till garderoben i C.S. Lewis berättelse om Narnia.

Jag har levt med ”Krig och fred” i ett par månader nu. Trodde jag. För när mastern dyker upp visar det sig att detta är någonting annat. Över hela skivan märks det i små detaljer. Produktioner har förskönats, titlar har putsats, låtar har bundits samman till en försommarkrans av musik.

”Det är min skiva, jag gör vad jag vill”, pratar Lorentz kaxigt över det intro till introt som inleder albumet, även det nytt för mig. Det är faktiskt inte bara tomt skryt, mer en konstnärlig hållning, en sund disrespekt mot genretänk och hans – förbluffande få – svenska motsvarigheter. För att hitta dem måste man fortfarande gå till internationella giganter som Drake och Future.

Lorentz må inte vara ens landets största artist, men det spelar ingen roll. I sitt eget huvud är han okränkbar, vilket tillåter honom att döpa sitt tredje album efter den episka Tolstoj-roman han varken läst eller planerar att läsa.

Nu verkar Yamamoto, som han gillar att kalla sig, försonats med både förväntningar och demons. Andra skivan ”Lycka till” var bra, men kan i backspegeln te sig aningen forcerad. Som om Lorentz ville för mycket – inte orimligt efter den enorma uppmärksamhet som följde solodebuten.

”Dom sa att jag var rösten för min generation, så jag skruva upp min autotune”, rappar han i ”Intro”.

Den här gången låter det lätt som mellan hägg och syren.

Som Lorentz rappar och sjunger i till exempel ”Spring break forever” har jag aldrig riktigt hört honom förut.

”Du vill inte missa det här” är modern popmusik som påminner om någonting Drake skulle kunna sätta sitt namn under 2020.

”Swarovski” låter lika lyxig som en kristall från den österrikiska tillverkare den är döpt efter.

Lorentz har en unik förmåga: trots att han är en artist som lyckats brett känns det som han gör musik för sina två närmaste vänner.

”Krig och fred” är ännu en hemlig värld, bara för dig att kliva in i.
BÄSTA SPÅR: ”Spring break forever” och ”Du vill inte missa det här”.


LYSSNA PÅ SKIVAN HÄR!

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE