Damon Albarns entusiasm bländar på Gorillaz nya album
Publicerad 2020-10-23
ALBUM Det är fascinerande att höra en 52-årig ex-britpopstjärna fortfarande ha så kul med sin musik.
Damon Albarns kärlek till skapandet smittar av sig.
Gorillaz
Song machine, season one: strange timez
Parlophone/Warner
POP Damon Albarn är en av få artister som jag följer minutiöst. Inte nödvändigtvis för jag tycker att allt som lämnar hans dator är magi. Det handlar mer om förhållningssätt. Hur han angriper sin konst med en aldrig sinande nyfikenhet, lekfullhet och brist på respekt mot sitt förflutna. I år har han exempelvis tonsatt sitt älskade Island och döpt musiken efter en rad i en John Clare-dikt (”The nearer the fountain, more pure the stream flows”).
Gorillaz, den tecknade duo han driver tillsammans med Jamie Hewlett, känns som Albarns frusna pojkrum. Där får han vara i fred från omvärlden, leka fritt. Paradoxalt nog har det också blivit hans mest populära projekt med över 20 miljoner sålda album och framgångar i till exempel USA som inget britpopband kom i närheten av, inklusive Albarns Blur.
Gorillaz har kastat sig mellan hiphop, konceptalbum om klimatet och fantastiska ballader som ”On melancholy hill”. Det har stundtals varit svårt att förstå vad bandet egentligen är. Känslan är att även Albarn har problem med att definiera Gorillaz. Jag inbillar mig att han helt enkelt inte vill.
Med tanke på 52-åringens resumé som popmusikens renässansman kommer det inte som någon överraskning att Gorillaz sjunde album inte är ett album. Formatet är snarare inspirerat av, typ, Netflix. I stället för traditionella skivor har Albarn bestämt sig för att göra musik i episoder och säsonger. Dessa har släppts med ojämna mellanrum under året, de flesta med en video, och nu är de här i skepnaden av en traditionell skiva.
Den som följt Damon Albarn genom åren känner snart igen sig. I en melankoli med svag hållning. I en subtil samtidssatir. I fantastiska melodier. Dessa saker löper som en röd tråd genom en annars brokig säsong musik. Gästlistan matchar musiken med samma spännvidd (New Orders Peter Hook är i sammanhanget lika självklar som Mali-sångerskan Fatoumata Diawara).
Allt börjar mitt i vårt kaotiska, klaustrofobiska nu. Robert Smith-samarbetet ”Strange timez” skrevs under pågående pandemi. Musiken lyckas låta både The Fall-nostalgisk och modernt hemmaproducerad under lockdown. Den hypnotiska britfunken ”The lost chord” flashar förbi innan Schoolboy Q kommer in på västkuststänkaren ”Pac-man”. ”Chalk tablet towers” börjar med en fluffig synt som för tankarna till The Doobie Brothers ”What a fool believes”. Albarn sjunger sedan, tillsammans med St. Vincent: ”I wanna get drunk/I wanna get stoned/I wanna give up/I wanna go home”.
Men ingen ska varken ge upp eller gå hem.
Gorillaz sjunde album bara fortsätter på villovägar av bossa nova, dimmig dansmusik, sydafrikansk electronica och japansk punkrock. Någonstans mitt i alltihop säger vi välkommen till Elton John, som gör en duett med den unga amerikanska rapparen 6lack. Att höra hans slappa autotune möta en högstämd 73-åring i ”The pink phantom” är utan tvekan albumets konstigaste stund. Det borde inte fungera. Men allt knyts samman av Albarns morgonknarriga baryton – han vakar ständigt över musiken, entonigt mässande i megafon – och hans gränslösa kärlek till skapandet som lyser igenom och liksom bländar mig från den omöjliga ansatsen.
”Song machine, season one: strange timez” är mer än någonting annat ett besök i Damon Albarns Studio 13. Stundtals kan man nästan ta på feelingen som fått råda på plats. Känslan av att vara där, i västra London, förstärks när Albarn mumlar ”Can we just loop that last piano part a little bit” i början av låten ”Dead butterflies”. Jag har inte tråkigt en sekund.
BÄSTA SPÅR: ”The lost chord” (ft. Leee John).
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik