Utsökta coverval

Markus Larsson

Så många får Rumer

helskärm

Rumer

Boys don’t cry

WEA/Warner

POP För brittiska artisten Rumer, som egentligen heter Sarah Joyce, är den här coverskivan ett sätt att landa efter genombrottet med albumet ”Seasons of my soul” för två år sedan.

Hon har sagt att syftet med ”Boys don’t cry” är att försöka beskriva ångesten och ensamheten som brukar komma som en baksmälla efter framgång och berömmelse. Rotlöshet och hemlängtan går som en röd tråd genom skivan.

Det känns som att lyssna på en radiokanal som spelar lättlyssnade och lugna favoriter från 70-talet. Rumers röst påminner väldigt mycket om Karen Carpenters. Ibland är likheten så stark och slående att det nästan blir läskigt. Jag undrar flera gånger om jag har råkat stoppa in fel skiva i datorn.

Möjligtvis är soundet för mycket vintage för att musiken ska bränna till på allvar. Men det finns ingen anledning att klaga på låtvalen. Rumer visar upp utsökt smak när hon tolkar gamla favoriter som ”Sara smile” av Hall & Oates, Jimmy Webbs ”P.F. Sloan”, Ronnie Lanes ”Just for a moment” och ”The same old tears on a new background” – vilken titel! – som bland annat har spelats in av Art Garfunkel.

”Boys don’t cry” är en välkommen hyllning till den underskattade genren soft rock. Rumer behandlar materialet med varsamhet, kärlek och respekt. Hon lyckas verkligen fånga hur mycket tröst och trygghet det finns i att sitta och lyssna på gamla favoritlåtar. ­Ibland finns det inget annat som hjälper.

BÄSTA SPÅR: ”Flyin’ shoes”.