Jag kan sakna den gamla Kanye
KRÖNIKA Den unge Kanyes kamp mot stjärnorna i ”Jeen-yuhs” är svindlande att följa. Dokumentären blir en nästan bitterljuv påminnelse om musikerns briljans.
Dessutom är det en rörande mamma-son-skildring.
I över två decennier har vännen Clarence ”Coodie” Simmons och Chike Ozah filmat Kanye West. Resultatet är nästan fem timmar långa dokumentärtrilogin ”Jeen-yuhs” (givetvis uttalat ”Genius”). I veckan fick den Netflix-premiär, efter sedvanlig kontrovers där West krävt en sista hand på materialet in på målsnöret.
Inledningen illustrerar väl den Kanye, 40 plus, som vi har lärt känna. Från Dominikanska republiken rappar, presidentkampanjar och twittrar han – samtidigt. Historien börjar sedan om sent 90-tal när West bara är en lovande producent. Det är svårt att inte hålla med berättarrösten Coodie när han säger: ”man kan sakna den gamla Kanye”.
Den unge Kanye är självsäker – men aldrig utan självdistans och charm. Genom pixliga bilder får vi följa hans snåriga stig mot drömmen. Flytten från Chicago till New York, jakten på skivkontraktet.
När allt blir för ledsamt knackar Kanye på hos Donda. Hon berömmer hans änglasmycke och jämför hans talang med Michael Jordans frikast.
I en stökig lägenhet sitter Kanye på en stol och rappar med en nerv och oskuldsfullhet fjärran hans 20-tal. Där föds embryot till fenomenala ”Jesus walks”. Bara sådär, mellan biljardpartier, med tv:n på i hörnet. Arkivscener med samma fluga på väggen-effekt som när Paul McCartney nynnar fram ”Let it be” vid en flygel i The Beatles-dokumentären ”Get back”.
”Jag skiter i musikbranschen”, deklarerar West tidigt. Det var, åtminstone inledningsvis, en ömsesidig hållning. Trots att Kanye producerat halva Jay-Z:s partyklassiker ”The blueprint” tog branschen honom aldrig riktigt på allvar som artist – de ville bara ha beatsen.
Kanye tvingas vandra skivbolagskorridorer upp och ner med Lacoste-hatten i handen. En ljum sekreterare på Roc-A-Fella-Records är mer intresserad av den nya telefonen Blackberry än att lyssna på den i dag 248 miljoner gånger strömmade hiten ”All falls down”.
Efter ytterligare en rad motgångar – bland annat den beryktade bilolyckan med påföljande käkoperation – kommer ”The college dropout” äntligen ut. Debuten nomineras till tio Grammys. Kanyes vinnartal är naturligtvis magnetiskt. Han har ju övat sedan dagarna på tunnelbanan.
”Jeen-yuhs” blir en nästan bitterljuv påminnelse om den kreativa lekfullhet och musikaliska briljans West fortfarande besitter när han är som bäst – men som han spenderat väsentliga delar av sin senare karriär åt att distrahera oss ifrån. Artistens mest berömda beefar och det katastrofala presidentvalet 2020 avhandlas först i dokumentärens tredje del.
Ändå är det stunderna med Wests numera bortgångna mamma som stannar kvar. Hon är hans största fan, bästa vän och milda uppläxare. När allt blir för ledsamt knackar Kanye på hemma hos Donda. Hon berömmer hans senaste änglasmycke och jämför hans talang med Michael Jordans frikast. I filmens mest rörande scen förklarar hon skillnaden mellan självsäkerhet och arrogans för sin son.
När skivkontraktet är i hamn och firat, på Burger King, åker Donda och Kanye tillbaka till barndomshemmet i Chicago. Han kan nästan nudda båda väggarna i pojkrummet med händerna om han sträcker ut armarna.
Andra delen av ”Jeen-yuhs: a Kanye trilogy” kan ses på Netflix 23 februari och den tredje och sista 2 mars.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik