Dead People är en bokcirkel i dystopisk pop
Publicerad 2022-11-11
ALBUM Den svenska supergruppen Dead People är mötet mellan 80-talets syntar och modern listmusik. Debuten påminner om en liten bokcirkel i dystopisk pop.
Ömsom låter den lysande – ömsom onödigt anonym.
Dead People
We love
Universal
POP Jag var stormförtjust i Joakim Bergs solodebut ”Jag fortsätter glömma”. Hur vardagen slogs in i kontemporär, välproducerad popmusik. Och hur den forna Kent-sångaren bara släppte ut den i slutet av maj, för att sedan krypa tillbaka in under en sten. Längtan efter en skyggare tillvaro verkade ju vara främsta anledningen till upplösningen av Sveriges största rockband.
Att han redan är aktuell med ny musik kommer därför som en liten överraskning. Sidoprojektet Dead People består av Berg, Anna Ternheim och Malcolm Pardon, på 90-talet basist i svenska Girlsmen och brittiska Kinky Machine och på senare år ena halvan av elektroniska duon Roll The Dice.
Debutsingeln ”Safety lines” släpptes under pandemin med bara bandnamnet som avsändare. Först i samband med andra singeln ”River” fick vi reda på vilka medlemmarna faktiskt var.
Dead People kommer med nutida domedagsstämning – men egentligen har en sådan alltid varit närvarande hos Kent, i gotisk estetik och titlar med död och vapen. Även i Anna Ternheims kroniskt svartklädda svenskpop har det funnits en sådan ton.
Musiken ekar av skandinaviskt istäckta sjöar. Melodierna är eleganta, ljudbilden kristallklar med Ternheims kärva röst i centrum. Resultatet landar lika nära, säg, Noonie Baos samtida hits som 80-talets syntpop.
Vad jag verkligen kan sakna är Joakim Bergs personliga penna och den uppriktighet som även Ternheim har uppnått vid de få tillfällena när hon sjungit på svenska. På engelska framstår den välproducerade debuten som onödigt generisk. Det är ju så lätt att höra hur brännande flera av spåren kunde ha blivit med svensk text.
Samtidigt: Berg har gjort generationspop på svenska i ett kvarts sekel. Visst kan man unna honom lite ”kul”? Dead People har en aura av hjärteprojekt, en liten bokcirkel i dystopisk pop. ”Låt oss träffas på tisdagskvällar och diskutera Östberlin, kaliforniska solnedgångar och Diane Arbus fotografier.”
”We love” är också en stilstudie i hantverksskicklighet. Den skulle fungera utmärkt som underlag på låtskrivar- och producentutbildningar landet runt.
Låten ”We all fall” har en fantastisk, fallande melodi och glimrande postpunkgitarrer, allt krönt av en klädsam uppgivenhet som Joakim Berg inte bara är svensk mästare i – där håller han världsklass.
”Black hole” låter slående lik den bortglömda isländska artisten Emilíana Torrinis brisigt elektroniska 90-tal. ”Life is good” ler lynnigt åt The Lovin Spoonfuls ”Summer in the city”. I den majestätiska finalen ”Epilogie” kan man se trion ställa sig upp i studion i euforiskt samförstånd över de mäktiga trummorna.
Undan för undan vecklar ”We love” ut sig till någonting ödsligt, vackert. Det tar bara en stund att komma in i Dead Peoples värld, som när du stiger in i ett nedsläckt rum där konturerna kan skönjas först när ögonen har vant sig vid mörkret.
BÄSTA SPÅR: ”We all fall”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik