Gripande sorgeballader när Cave och Ellis tolkar samtiden
Uppdaterad 2021-03-03 | Publicerad 2021-02-26
ALBUM Nick Cave och Warren Ellis har gjort ett apokalyptiskt pandemialbum. Det är lika delar mörkt och hoppfullt, och lika vackert som förkrossande.
Nick Cave & Warren Ellis
Carnage
Goliath/AWAL
ROCK Efter 40 år har de flesta artister hunnit göra minst en repris. Inspirationen tar slut och man börjar gräva i diskografin i hopp om att väcka nytt liv i ett framgångsrikt, men redan beprövat, sound.
Men Nick Cave har aldrig brytt sig om något annat än nuet. Musiken strävar alltid framåt, redo att tackla vad det än är som tynger sångaren just här och nu.
Hans två senaste album med The Bad Seeds hör till något av det mest nyskapande han har gjort. 2016 års ”Skeleton tree” var början på ett sorgearbete efter sonen Arthurs bortgång och lämnade bandets postpunkiga ådra för känslosamt spöklika arrangemang.
”Ghosteen” kom tre år senare och kastade sig ännu djupare in i mörkret samtidigt som Cave förtvivlat sökte efter en gnutta hopp att klamra sig fast vid.
”Carnage” är inte helt olikt sin föregångare men låter mer lågmäld och präglas av Warren Ellis elektroniska loopar och stråkarrangemang.
Cave och Ellis började jobba tillsammans för 27 år sedan när multiinstrumentalisten fick frågan om att spela fiol på albumet ”Let love in”. Ellis blev så småningom medlem i The Bad Seeds och under åren har duon även skrivit ledmotiv till en rad olika filmer och byggt upp ett samarbete där text och musik verkar i enastående harmoni.
Så även här. När Cave är hoppfull får han möta Ellis euforiska ljudbild, men när han är förtvivlad låter musiken utom sig av sorg.
Som i ”White elephant”, med sin dystra dramaturgi. Det är en av Caves mest politiska texter där han ser tillbaka på fjolårets Black lives matter-demonstrationer: ”A protester kneels on the neck of a statue/The statue says, ’I can’t breathe’/The protester says now you know how it feels/And kicks it into the sea”.
”Carnage” må vara ett överraskningsalbum men det är knappast överraskande att Cave lyckas förvandla sitt apokalyptiska berättande till ett album om global och förödande uppgivenhet.
De åtta låtarna är ett resultat av alla de inställda planer som pandemin burit med sig och bär på förhoppningen om att mötas i rädslan, sorgen och depressionen. Musiken låter ofta lika ödslig.
”Hand of God” börjar med lågmälda stråkar som helt plötsligt når ett dramatiskt crescendo. Ellis vändningar kommer tvärt och träffar så hårt att man automatiskt kippar efter andan.
Den raka melodin i ”Albuquerque” är ändå albumets vackraste. Balladen handlar om ett liv på paus och en innerlig längtan efter mänsklig kontakt: ”We won’t get to anywhere anytime this year, unless I dream you there/Unless you take me there”, sjunger Cave i ett överväldigande möte med bitterljuva stråkar och sakrala körer.
För där ”Ghosteen” var en känslosam inblick i Nick Caves egen sorg känns ”Carnage” i stället som en tröstande och förstående hand på axeln.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik