En joyride genom tiden
Per Gessle om Roxettes jubilerande karriärtopp, den kapsejsade USA-drömmen och saknaden efter Marie
Uppdaterad 2022-10-20 | Publicerad 2021-11-26
Lappen som flickvännen Åsa lämnade på flygeln blev startskottet för en av de största svenska popexporterna någonsin. Singlarna ”Joyride” och ”Spending my time” skrevs samma dag.
– När jag tänker på den eran var vi liksom Zlatan som gjorde bicykletas hela tiden, säger Per Gessle.
Våren 1991 hade vi mögel i huset. Vi tvingades riva ut golven och flytta till en övergiven mataffär på andra sidan sjön. Kvar på hyllorna låg fortfarande förpackningar med tamponger från 70-talet. På kvällarna såg jag och min syster ”MacGyver” på tv. En högtidsstund. Det, och att ligga i en främmande säng och lyssna på Roxettes ”Joyride” i cd-freestyle. Det var nog första gången som jag – en 11-åring i pottfrisyr – använde popmusiken som eskapism.
– Popmusik är alltid flykt. Det var samma sak när jag var liten. Jag älskade popvärlden, för där fanns allt som inte fanns i min riktiga värld. När man blev tonåring; tjejerna, drogerna, de excentriska människorna, säger Per Gessle på Zoom-länk från sin etagevåning på Strandvägen i Stockholm. Andy Warhol-konst, en öppen spis och gitarrer skymtar i bakgrunden.
”Can’t we leave the world outside/Just for a while, just for a while?”, undrade han för 30 år sedan i den Tom Petty And The Heartbreakers-doftande ”Church of your heart”.
Men visst fanns det en värld utanför. Där inledde USA operation ”Desert storm” i Kuwait. Partiet Ny demokrati presenterar sin styrelse med Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Grungen blev en världsangelägenhet genom Nirvanas ”Nevermind”. Hårdrock och metal stod i zenit med Guns N' Roses och Metallica. I en så mördande konkurrens torde en duo från Halmstad väga lätt. Men sagan om Per Gessle och Marie Fredriksson har lite med det svenska uttrycket ”lagom” att göra.
– När jag tänker på den eran var vi liksom Zlatan som gjorde bicykletas hela tiden. Det kändes i alla fall så. Samtidigt var vi chockade och tacksamma över att ha slagit igenom. Att ett band från Sverige skulle göra det fanns inte på kartan. Med ”Look sharp” och ”It must have been love” hade vi haft fem jättehits innan ”Joyride” kom. Men jag blev bara motiverad av framgången, jag bara öste på.
Per Gessle ser världen i pop. Under den här tiden, långt före Iphones, brukade han ringa hem och spela in låtidéer på telefonsvararen. I bland väckte han fru Åsa mitt i natten. Hitsen ”Joyride” och ”Spending my time” skrevs samma dag.
– Jag levde och andades Roxette 24 timmar om dygnet. ”Joyride” började med lappen som min flickvän, numera fru, la på min flygel: ”Hej, din tok jag älskar dig”. Det är en jättebra poprefräng, tänkte jag. Jag hade precis läst en intervju med Paul McCartney som beskrev låtskrivandet med John Lennon som ”en lång joyride”. Den kombinationen: ”Hello, you fool, I love you/C’mon join the joyride” kändes som en härlig popkampanj.
Popmusik är alltid flykt. Jag älskade popvärlden, för där fanns allt som inte fanns i min riktiga värld. När man blev tonåring; tjejerna, drogerna, de excentriska människorna.
Han hade inte fel. I maj 1991 puttade ”Joyride” ner Amy Grants ”Baby baby” från Billboards förstaplats. Roxette fick sin fjärde USA-etta. Per Gessle med entourage satt och åt middag på restaurangen La Coupole i Paris när telefonen ringde.
– Det var ju magiskt. Men då visste man redan hur det var. När man är inne i flowet blir det bara en framgång till. Många år senare var jag på Östermalmshallen och köpte grönsaker när de ringde och sa att vi blivit etta med ”Charm school” i Tyskland. Man uppskattar faktiskt den typen av framgång ännu mer i dag.
”Joyride” toppade listorna i sju europeiska länder och certifierades multi-platina i flera territorier. Turnén som följde nådde med sina 100 konserter fyra kontinenter och 1,7 miljoner människor.
– Det är Sydamerika-turnén som sticker ut, av flera skäl. Det var dåliga ekonomiska tider där. Guns N' Roses, Madonna och Michael Jackson hade ställt in i sina turnéer. De sa: ”ni kan göra er turné, men ni kommer inte tjäna några pengar”. Från vår sida var det: ”vi är från Halmstad och får spela i Sydamerika. Då kan man tjäna pengar någon annanstans”. Det var tänkt att vi skulle spela för typ 6 000 personer. Men några veckor innan vi kom dit exploderade allt. Vi flyttades till fotbollsarenor. 50 000 i Buenos Aires. 65 000 i São Paulo. 45 000 i Santiago. Makalöst.
I slutet av 1991 hände någonting som skulle bromsa hallänningarnas ”Joyride” en smula. Amerikanska EMI köptes upp av nystartade skivbolaget SBK. 123 anställda fick sparken över en natt, till förmån för ett hundratal nya – de flesta helt utan relation till Roxette. Bandet fick liten support från sitt nya skivbolag. Singlar klättrade inte lika högt, en video skrotades helt.
– Det var superdålig tajming. Plötsligt jobbade vi i motvind. Det bara kapsejsade helt och hållet. Det tog sig aldrig riktigt efter det.
Kändes det som ett nederlag?
– Nej, men en motgång var det absolut. En besvikelse, framför allt. Vi hade inte turnerat i USA med ”Look sharp”, så det var första gången vi var där. Det skulle bli ett stort segertåg för hela Roxette-paketet. Men så blev det inte.
Hur ser du på saken i dag?
– Vi borde haft en annan strategi i USA. Men vi hade liksom ingen att prata med, det fanns ingen annan i Sverige som gick igenom samma sak på den nivån. Å andra sidan hade vi legat på Billboard-listan i tre och ett halvt år utan att trilla av, så det fanns nog en mättnad inom bandet, ”det kommer säkert funka även om vi är kvar på det här eländiga skivbolaget”.
Samtidigt gjorde andra delar av världen vågen. ”Joyride” är fortfarande ett av de mest sålda albumen någonsin i Argentina, Österrike och Tyskland. Albumet har sålt över 11 miljoner exemplar. Upphovsmannen är tre decennier senare stolt över skivan som hämtar sin estetik och energi från både The Beatles ”Magical mystery tour” och sydamerikanska karnevaler.
– Du sa någonting om att den var färgglad och fylld av självförtroende? Det är precis vad den är! Det sprudlar av positivism. Vi hade ingen tidspress, ingen budget. Jag tycker det är ett jättefint hantverk emellanåt. En härlig platta från en härlig tid i popmusiken.
Marie är naturligtvis en stor del i allt.
– Ja, det är klart. Det är jättetråkigt att hon inte är här. Och det är samma med Pelle Alsing, som också var väldigt viktig i den eran. Men det var en fantastisk resa vi fick göra ändå, så man måste tänka positivt. Vi hade en djävulskt lång karriär tillsammans. Jag är supertacksam över allt vi har fått vara med om. Och jag är jättestolt över att ha jobbat med Marie och över vad hon gjorde med mina låtar.
Hur ser du tillbaka på den här karusellen i dag? Är det med odelad glädje, eller finns ett vemod över att någonting liknande sannolikt aldrig kommer att hända igen?
– Det är precis som du säger: det händer en gång i livet – om man har tur. De flesta människor får aldrig vara med om någonting liknande. Jag tror man kan jämföra det med att vinna VM i Formel 1. Det är en framgång som än i dag ger självförtroende. Och man måste ha ett visst självförtroende för att jobba med kreativa saker, för att palla med. Det är ganska jobbigt att vara så utlämnande hela tiden. Nu ska jag ut på turné igen, jag lämnar ut mig själv varje kväll och allt kan hända. Så det är klart man behöver självförtroende.
Jubileumsutgåvan ”Joyride 30th anniversary edition”, en box som inkluderar tidigare outgivet material, släpps i dag på vinyl, cd och digitalt. Per Gessle är just nu ute på en akustisk turné i Sverige.
Per Gessle om…
…tanken bakom ”Joyride”:
– Idén var att man skulle kunna plocka vilken låt som helst som singel. Ambitionen var att göra en superkommersiell platta i samma anda som vi haft framgång med – och som vi var väldigt bra på.
…Roxettes uttryck:
– Roxette var en hybrid av mitt popnörderi blandat med Clarence (Öfwermans) magiska produktioner och Marie, som var en fantastisk sångerska från en helt annan skola. Jag försökte matcha deras genier på mitt sätt.
…fler minnen från Sydamerika:
– I Córdoba i Argentina var det fans från flygplatsen till hotellet. Det var som ett maratonlopp med kravallstaket, blommor och Marie- och Per-skyltar. Jag vet att Marie försökte gå ut i peruk nån gång, men det gick inte så bra. Det blev gatlopp.
…Bryan Adams ”(Everything I do) I do it for you” (som ofta var enda hindret från förstaplatser runt om i världen):
– Jag har alltid hatat den låten. Och den var säkert i vägen för oss, eller hur? Men jag gillar Bryan Adams. Han är en trevlig prick och duktig fotograf dessutom. Och han sjunger skitbra, har alltid gjort.
…arvet efter Roxette:
– Jag ser det på streaming, intresset för Roxette ökar hela tiden. Folk gör covers och det kommer nya generationer. De stora låtarna ligger och bubblar och verkar bli evergreens. Man får nypa sig i armen.