Thåströms klubbshow skiner och sprakar
Publicerad 2022-11-18
KONSERT Thåström avslutar ett redan triumfatoriskt konsertår med sin första klubbturné på evigheter.
Och infriar ledigt alla högt ställda förväntningar.
Thåström
Turnépremiär: The Tivoli, Helsingborg. Publik: 600 (utsålt). Längd: 98 minuter. Bäst: ”Flicka med guld”, ”Old Point Bar” och ”Brev till 10:e våningen”. Sämst: Går inte att klaga en sån här kväll.
HELSINGBORG. Jag var några år för ung för att hinna uppleva Ebba Grön live men minns tydligt när jag såg ”Ebba the movie” på tv. De rasande livescenerna från spelningar på småklubbar och fritidsgårdar, där svetten rann och saliven stänkte om Thåström och Fjodor vid mikrofonerna, var något av det mest intensiva jag både hört och sett i mitt då tolvåriga liv.
Men med Imperiet hamnade Thåström snabbt på arenanivå och som soloartist har han de senaste 25 åren fyllt konserthallar och spelat på de största festivalscenerna. I våras rundande han av ”Dom som skiner”-turnén med en majestätisk spelning på en näst intill utsåld Avicii Arena i Stockholm.
Så att biljetterna till samtliga gig på den här överraskande klubbturnén gick åt på ungefär en minut var allt annat än förvånande. Att se Thåström i så här intimt format känns som den bästa tidiga julklapp den mest hängivna delen av hans trogna publik kunde önska sig.
Jag gissar att Thåström har laddat precis lika mycket för premiären som många av de 600 på fullknökade The Tivoli.
För det sprakar verkligen direkt. Thåström öppnar underbart finsmakarsmalt med ”Den dan” av elektroniska sidoprojektet Sällskapet. Som för att signalera att han förstår vilken sorts åhörarskara som kommit i kväll.
Han följer upp med en pardonlös ”Körkarlen” och går in så djupt i låten att blicken fastnar i en förhäxad pose i flera sekunder efteråt.
The Tivoli, en av landets bästa rockklubbar, är byggd så att hela publiken kommer föredömligt nära scenen. Och även om Thåströms högelektriska Europa-blues onekligen gör sig väldigt bra även som arenarock händer något rätt speciellt när han packar in sina låtar i en så här liten låda, med massor av rök och dunkelt motljus.
Den klaustrofobiska tyngden i ”Old Point Bar” känns till exempel som en ren ynnest att få uppleva, när tre keyboards, trummor och gitarr matar på och Eddie Nyströms gitarr vibrerar i symbios med stroboskopljuset.
Eller när Thåström plockar fram ”När muren föll”, den näst minst Spotify-streamade låten från ”Skebokvarnsv 209”, och Stefan Brislands John Cale-fiol får sjuda och skära under den oförställda kärleksförklaringen.
Låtvalen är inte radikalt annorlunda mot i våras och somras. Men Thåström vet att han på den här vändan kan tillåta sig att skippa ”Fanfanfan” för att i stället casha in överrumplat jubel med en sällan spelad ballad som ”Flicka med guld” från första soloplattan.
I ”Isbergen” fyller den obarmhärtiga basgången varje litet hörn av lokalen och folk vrålar med så till den grad att sångaren efteråt utbrister ”boogiewoogie!”.
”Alltid va på väg” får Thåström att både hänga skälvande över micken och studsa runt med fladdrande händer. Och det är som vanligt omöjligt att inte rasa ihop lite grand när han hänger på sig akustisk gitarr och låter ”Brev till 10:e våningen” sakta växa till klimax med fullt band.
65-åringen från Högdalen och hans fem medmusiker levererar ett set som andas, lever och glöder hela vägen – långsamt varm elektricitet indeed – och det är förmodligen bara en ganska lång parad av ypperliga Thåström-gig i minnesbanken som hindrar mig från att plocka fram ett ännu högre betyg.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik