Det här är så knäppt att jag får yrsel

Markus Larsson recenserar Abba voyage i London

Premiären av ABBA Voyage.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Abba voyage

Plats: Abba arena, London. Publik: 3000 (fullsatt). Bäst: Det måste bli ”Dancing queen”. Och de kusliga närbilderna på Agnetha Fältskog i ”Don’t shut me down”. Sämst: Den tecknade filmen i vissa låtar är rätt förfärlig. Fråga: Finns det inte en del kvar att jobba på när Abbatarerna ska hålla ett mellansnack och kommuniera med publiken mellan låtarna?

LONDON. Det här är så knäppt.

Vad är detta?

Poängen är att det inte finns något att jämföra med.

Det händer inte ofta.

Eller stryk det.

Det här har aldrig hänt förut. Och man får sällan chansen att säga det som musikjournalist i dag. Allt är redan gjort, det mesta har redan hänt, och så är det med det.

Jag drabbas flera gånger av en förbryllande yrsel, och inte alltid av godo

Det finns inget att jämföra med. Det finns inget att hålla fast i. Det finns ingen chans att sätta Abbas avatarer i någon sorts sammanhang.

Och det är fördelen med ”Abba voyage”. Jag drabbas flera gånger av en förbryllande yrsel, och inte alltid av godo.

Förlåt mig, men jag är lite förvirrad precis efter att konserten, eller vad det nu var för nåt, tagit slut.

Premiären av ABBA Voyage.

Men först och främst:

Det finns häpnadsväckande ögonblick.

Som den dånande inledningen när gruppens avatarer, eller ”Abbatarer”, reser sig upp ur scengolvet som svarta silhuetter. Som de läskiga närbilderna på Agnetha Fältskog i ”Don't shut me down”, där tekniken verkligen når ett gyllene snitt där det digitala och verkligheten nästan smälter ihop och skapar en ny hybrid mellan människa, ettor och nollor.

Abbatarerna är nästan där

Som i ”Dancing queen” där hela lokalen – bildskärmarna, livemusikerna, publiken, ljusriggen, ljudsystemet – skapar en förvånansvärt stark illusion av en riktig konsert, eller vad det nu är vi sitter och tittar på.

Inte för att det behövdes, men framför allt är det avancerade spektaklet en påminnelse om vilken sinnesjuk låt just ”Dancing queen” fortfarande, efter alla dessa förbannade år, var och är.

Sedan finns det andra stunder som bara är konstiga.

Det viktiga ordet här är ”nästan”. Abbatarerna är nästan där.

Premiären av ABBA Voyage.

Jag skulle kunna skriva spaltmil om hur verklighetstrogen dagens teknik kan vara, framför allt om man sitter på ett visst avstånd och kisar, som vissa av Svenska Rockjournalistförbundets medlemmar gör i kväll.

Men så fort samma datafigurer blåses upp i större storlek på skärmarna försvinner mycket av magin. Man måste ha rökt på både det ena och det andra för att förväxla de digitala versionerna av Abba med, exempelvis, ett foto. Det går fortfarande inte att lura ögat när det gäller kroppsrörelser, håret, ögonen, ansiktena.

De kan lika gärna stanna hemma och titta på ett Youtube-klipp

Dessutom bryts illusionen, eller vad det nu är för nåt, så fort ”hologrammen” på scenen försvinner och i stället blir, tja, vanliga musikvideor. Då blir det tydligt att folk på golvet och läktarna festar till en bildskärm med ett liveband, och inget annat.

Det sker bland annat i ”Knowing me knowing you” och ”Lay all your love on me”. Då blir det svårt att motivera folk att resa till London för att se showen. De kan lika gärna stanna hemma och titta på ett Youtube-klipp.

Detsamma gäller för ”Waterloo”, ett digitalt bildkollage av flera välkända riktiga ”Waterloo”-framträdanden genom åren. Varför då?

Och varför ska livebandet göra ”Does your mother know” när de lyckas vara mindre personliga än Abbatarerna?

ABBA-avatarerna i Dolce & Gabbanakläder i showen ABBA Voyage.

Värst av allt är ändå den mangainspirerade och animerade fantasyfilmen som bildsätter flera nummer, däribland ”Voulez vous”. För att citera en rumpnisse från sagan om Ronja Rövardotter:

”Vaffö gö’ de på detta viset?”

Och glöm att avataren Fältskog visar lika mycket mänsklig skörhet i ”The winner takes it all” som den riktiga Fältskog gör i musikvideon till samma låt.

Det kan inga hologram i världen, eller vad det nu är för nåt, slå

”Abba voyage” är dock ensam i sitt slag tills tekniken utvecklas ännu mer och någon annan gör det ännu bättre. Är detta framtiden för artister som vill konservera sig själv för evigt i digital formaldehyd? Ja, kanske.

Men en sak är säker.

Inget slår när de fyra medlemmarna i Abba, de riktiga fyra medlemmarna, går upp på scenen tillsammans och tar emot publikens dånande jubel.

Det går inte att återskapa. Det kan inga hologram i världen, eller vad det nu är för nåt, slå.

Där är vi inte ännu.

Premiären av ABBA Voyage.
Rockbjörnen

Följ ämnen i artikeln