Spellista: De 99 tuffaste och bästa låtarna från april
Uppdaterad 2021-06-06 | Publicerad 2021-05-09
SPELLISTA Fira halloween redan när världen knappt har rest sig ur vintervilan?
Jodå. Det går alldeles utmärkt.
Man kan ju faktiskt bli uppumpad för mindre.
Det är svindlande att tänka, men på ynkliga tre år lyckades ett gäng muntra hamburgare rita om förutsättningarna för hur vi skulle komma att se på tysk metal. Tillsammans med exempelvis postnummergrannarna i Running Wild och Grave Digger gick ett ungt gäng vid namn Helloween i bräschen för den scen som tog arvet efter Accept vidare och korsbefruktade det med energin från en thrashscen som inte på allvar lämnat startblocken.
Stor potential stod att finna i den självbetitlade debut-ep:n, släppt i april 1985, och första-lp:n ”Walls of Jericho” som släpptes ett halvår senare, men det var först i och med rekryteringen av den begåvade 18-åringen Michael Kiske året efter som bitarna började falla på plats. Sångarens omfång erbjöd större möjligheter än föregångaren Kai Hansens raspiga tjut och med lika stor öppenhet inför Queens bombasm som inför Iron Maidens sofistikerade metal skapades två av den tyska hårdrockens verkliga mästerverk.
Släppta med bara lite mer än ett års mellanrum 1987 och 1988 är de första två kapitlen i ”Keeper of the seven keys”-sagan (en tredje del med undertiteln ”The legacy” släpptes 2005 men den behöver vi inte uppehålla oss vid mer än nödvändigt) själva mallen för europeisk power metal. Kombinationen högt tempo, symfoniska arrangemang, fantasytexter och bisarr humor har renderat tusentals efterföljare genom åren. Namn som Edguy, Hammerfall, Stratovarius och Blind Guardian torde vara ganska välkända för de flesta men även Dragonforce och tidiga Avenged Sevenfold har dessa plattor att tacka för en hel del.
Men redan när kvintetten stod på toppen började den falla samman. Frustrerad över ständiga bråk med den kreativa sparringpartnern Michael Weikath hoppade Hansen av pumpatåget strax efter releasen av ”Keeper 2” och bildade i stället hyggligt framgångsrika Gamma Ray, medan Kiske i sin tur fick sparken efter den poppiga floppen ”Chameleon” fem år senare.
Och så var det med det. Trots att ”Weiki” och sångaren Andi Deris (ex-Pink Cream 69) fortsatt driva Helloween sedan 1994, genom en kvalitetsmässigt skakig men emellanåt utmärkt diskografi, har den verkliga magin inte infunnit sig. Inte heller Kiske eller Hansen, som trots allt gjort sällskap på ett par fullt acceptabla Unisonic-skivor under det tidiga tiotalet har lyckats slippa åsikter om att de är ämnade för något större.
Och, som så ofta, när tillräckligt mycket vatten flutit under broarna för att gamla trätoämnen kan anses preskriberade och när arrangörer och management kommer och viftar med lukrativa erbjudanden kan även de största stridsyxor vad det lider grävas ner.
Så även i detta fall. I november 2016 kablades nyheten ut i metalvärlden att Kiske och Hansen skulle ansluta till Helloweens dåvarande femmannalineup och ge sig ut på turné året efter under namnet ”Pumpkins united”, påpassligt påeldade av en singel under samma namn släppt strax före världspremiären i Monterrey, Mexiko, den 19 oktober 2017.
Den utökade versionen av Helloween – med tre sångare och lika många gitarristeer – gav förvisso fansen möjlighet att höra sina favoritlåtar med ”rätt” röst, men det verkliga eldprovet i form av ett nytt studioalbum med den nygamla uppsättningen har lämnats öppet. Fram till nu, det vill säga.
Den 18 juni släpps slutligen ”Helloween” med lejonparten av bandets klassiska lineup , dock ej originaltrummisen Ingo Schwichtenberg som dog i mars 1995 svårt plågat av mental ohälsa och drogmissbruk.
Vilket också leder oss rakt in i den spellista du hittar här nedanför. För bland andra aprilgodingar – Fear Factory, Bokassa, Dropkick Murphys, At The Gates, Quicksand och Gojira för att nämna några – hittar du låten ”Skyfall”, som är en nedbantad version av den tolvminutersbjässe som avrundar nygamla Helloweens comebackalbum. En gigant som knappast förminskas av det krympta formatet, då det är en låt som faktiskt lever upp till hajpen som har föregått släppet. Omisskänligt Helloween, likt en blandning mellan då och nyss, utnyttjas vokalisttrion till det yttersta och arrangemanget, där snabba partier löser av mer symfoniska, är det sju minuter du snabbt blir förälskad i. Och kräver mer av.
Det får du på ”Helloween” då fullängdaren släpps om lite mer än en månad. Jag har haft lyxen att förhandslyssna och kan redan nu skvallra om att det som väntar er är bland det bästa och jämnaste gruppen har släppt på mycket, mycket länge.
Se där. Då kanske jag har lyckats pumpa upp förväntningarna ytterligare. Men till dess, lyssna en sväng eller tio på ”Skyfall” eller någon annan favorit bland månadens 98 andra handplockade spår.
Som alltid – spela högt eller låt bli.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik