Pop Smoke var någonting speciellt på spåren
Uppdaterad 2020-07-10 | Publicerad 2020-07-08
ALBUM Rapparen Pop Smoke var redan rösten för Brooklyns drillscen när han sköts till döds i februari.
Det postuma debutalbumet är, stundtals, en sorglig påminnelse om en personlig talang.
Pop Smoke
Shoot for the stars, aim for the moon
Victor/Republic/Universal
RAP Natten till onsdagen den 19 februari bröt sig fyra män in i Bashar Barakah Jacksons hyrda mångmiljondollarhus i Hollywood Hills. En av dem bar skidmask och hade en pistol. Polisen kom till platsen sex minuter senare och fann Jackson skottskadad. Han dödförklarades på sjukhuset.
Under sin dryga ett år korta karriär hann New York-rapparen Pop Smoke släppa två mixtapes, samarbeta med Travis Scott och remixas av Nicki Minaj och Skepta. Debutalbumet var nästan färdiginspelat vid tiden för hans död. En vecka senare gick singeln ”Dior” in på Billboard Hot 100.
Precis som XXXTentacion var Pop Smoke 19 när han slog igenom – och 20 när han sköts till döds. Men Pop Smoke ville inte förknippas med de Soundcloud-rappare som XXXTentacion ofta sållas till.
”This ain’t none of that rainbow hair shit”, rappar han på sitt postuma debutalbum.
Vad som faktiskt skilde Pop Smoke från nästan samtliga andra amerikanska rappare var hans samarbete med brittiska drill-producenter. Musikstilen drill föddes i Chicago i början av 2010-talet och definieras av nihilistiska texter och smattrande beats. Rappare som Chief Keef och Young Chop tog musiken till listorna ett par år senare. Subgenren UK drill växte fram i södra London ungefär samtidigt. Pop Smoke tog musiken tillbaka över Atlanten och blev en pionjär för drillscenen i Brooklyn.
I hemstaden hann Pop Smoke bli så populär att hans låtar spelades mer på radio än Billboard-ettor. New York hade äntligen fått en ung rapstjärna värd namnet. Men Pop Smokes karriär blev så kort att han inte ens hann göra en officiell konsert i staden som älskade honom så.
En artist betydde mer än någon annan för Pop Smoke: 50 Cent. Den unge rapparens rökiga baryton var en yngre version av veteranens. När nyheten om Pop Smokes död kom var ”Fifty” inte sen med sina hyllningar. Han erbjöd sig samtidigt att färdigställa debutalbumet.
Nu är ”Shoot for the stars, aim for the moon” här, med gäster som Future, Quavo, Lil Baby, Swae Lee och naturligtvis 50 Cent själv. Här finns gott om generisk trap, men ganska lite av det som gjorde Pop Smoke så egen. En stor del av charmen med hans tidigare låtar – genombrottshiten ”Welcome to the party” det kanske tydligaste exemplet – var den hemmasnickrade känslan. Videos inspelade utanför den lokala kycklingrestaurangen, beats som hackade av tolvåringar.
Den glossiga gästlistan är därför överflödig. Ganska många av de 21 producenterna likaså. De framstår mest som fluff där för att fylla gapen. Och, oavsett den gulliga intentionen att hjälpa till, ingen behöver 50 Cents ”Candy shop”-passage i låten ”The woo”.
Vad som ringer kvar är huvudpersonen hulkande röst.
Bäst är låtarna helt utan gäster, där Pop Smoke får stå ensam i rampljuset. Hans personlighet skiner igenom i olycksbådande ”44 bulldog” och den lekfulla kärlekslåten ”Something special”, som låter lika retro som Pop Smokes vallmoröda Moncler-väst.
Albumets bästa stunder är också de sorgligaste. De som snuddar vid någonting som kunde ha blivit, innan de fejdar ut lite för fort.
BÄSTA SPÅR: ”Something special”.